Reflections on de los Reyes, Molina & Mulinari

Language classification: this is a Swedish language resource.

Paulina de los Reyes, Irene Molina & Diana Mulinari (2002): Maktens (o)lika förklädnader – Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige

Maktens (o)lika förklädnader är en festskrift dedicerat till arbetslivsforskaren Wuokko Knocke. Antologin innehåller 13 kapitel från olika författare alltifrån doktorander till professorer, med intresse för frågor inom etnicitet, multikulturalism, feministisk teori, makt, kön, klass och arbete. Redaktörerna har alla olika bakgrunder; inom ekonomisk historia, kulturgeografi och sociologi, vilket även syns i bredden bland artiklarna i denna bok. I nedanstående kommer jag att koncentrera mig särskilt på följande kapitel: 1 Introduktion – Maktens (o)lika förklädnader; 4 Feministiskt integrationsarbete – eller vem ska definiera vems behov?; 7 ”Invandrare” i mediearkivets typgalleri; 9 Det olyfta lockets paradox. Att tala utan att låtsas om det; 12 Etnicitet, medborgarskap och gränser och 13 Kalla mörkret natt! Kön, klass och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige.

I introduktionen diskuteras bl.a. den svenska kvinnorörelsens framgångar i det förflutna, men också jämställdhetens diskurser generellt sett. Dessa sätts i relation med bokens andra bärande teman, nämligen nationalism, nationalstatens ideal kontra internationell migration och globalisering (s. 15). Redaktörerna positionerar sig i den moderna etnicitets- och genusmedvetna forskningstraditionen genom att föreslå att antologin bör läsas som ”en postkolonialt inspirerad lägesrapport om Sverige i början på det nya millenniet” (s. 12).

Boken diskuterar olika former av förtryck såsom rasism och klassförtryck och gör flera försök på att nyansera våra uppfattningar om dessa. För att illustrera detta innehåller de flesta textkapitlen konkreta exempel från såväl forskningsprojekt som nutida medierapportering och dessa används för att underbygga det teoretiska resonemanget. I introduktionen vill jag skönja en viss fokus på feministiska teorier, bl.a. diskuteras feminismens svårigheter att förhålla sig till etnicitet och klass. Inom svensk feministisk forskning ses makt som endimensionell, strukturell och oföränderlig, konstaterar redaktörerna (s. 22). Problematiken diskuteras vidare bl.a. i kapitel 2 som Paulina de los Reyes har skrivit och som handlar om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning. De los Reyes påpekar bl.a. att maktrelationer kvinnor emellan – de som beror till exempel på invandrarstatus/etnicitet – behöver synliggöras tydligare i forskningen (s. 31). Hon anmärker också att historiskt sett har forskningen om invandrare i Sverige karakteriserats av sk. genusblindhet; invandrarna har inte bara behandlats som en grupp, ”invandrare” utan dessutom gjorts könlösa genom att forskningen inte lyckats lyfta fram skillnader mellan kön (s. 35).

Likaså kritiseras den traditionella dikotomiseringen till kvinnor och män, invandrare och svenskar, som hindrar oss från att se den komplexitet som verkligheten i själva verket har. Redaktörernas försök till att förstå och förklara maktrelationernas komplexitet görs genom begreppet/teoretiska redskapet intersektionalitet, som är avsett att avslöja hur makt konstitueras utifrån socialt konstruerade skillnader i olika rumsliga och historiska dimensioner (s. 25). Bokens syfte blir då att både utforska maktstrukturer och försöka dekonstruera dem genom tillägg i det offentliga samtalet.

I flera av kapitlen diskuteras invandrarkvinnornas position och den stämpel de fått i diskurser kring både etnicitet och kön. De los Reyes konstaterar att på 1960- talet representerade invandrarkvinnan ”det avvikande”, senare på sena 1970-talet och framåt ”det gamla, förlegade och traditionella” (s. 38). Heléne Thomsson skriver i kapitel 4 om feministiskt integrationsarbete och frågar sig vem som ska definiera invandrarkvinnornas behov. Hon bidrar med en nästan hjärtskärande beskrivning av integrationsarbete vid ett kvinnocentrum som görs i princip efter regelboken men som ändå blir så fel – inget förändras för de kvinnors del som är föremål för detta arbete. De kvinnoverksamheter som hon forskat beskriver hon som ”en kombinerad jämställdhets- och integrationssatsning som hålls i strypkoppel av samhället” (s. 75) Hennes beskrivning får läsaren att ställa sig många frågor kring dessa verksamheter, deras syften och ambitioner. En förundran kommer till mig osökt: formuleras verksamhetsmålen och ambitionerna med flit så luddigt att de blir lätta att uppnå men inte är till egentligt gagn för någon? Och vad skulle ske om satsningar som dessa faktiskt uppnådde sina mål (de högre satta), skulle de upphöra att existera? Thomsson diskuterar utförligt det svåra med att veta om människors behov. De kvinnoverksamheter hon undersökt är tydliga exempel på hur svårt det är att identifiera andra människors behov och veta vems behov de är som styr, därför lider verksamheterna också av vissa legitimitetsproblem. Thomsson för också in frågan om diskurser i sin analys genom att diskutera de ord vi väljer att använda t.ex. när vi pratar om verksamheter som den här undersökta. ”Integration” är en ständig favorit, kanske har den blivit så överanvänd eftersom den får fungera som uttryck för så mycket. Däremot pratas det sällan om ”makt” eller andra saker som har en betydligt mer negativ klang. Ordval i olika diskurser är mycket mer än bara benämningar, de styr resurstilldelning, publicitet, favorisering. En utvidgning av diskussioner till att omfatta uteslutning, makt, utnyttjande och klassuppdelningar skulle gynna inte bara kvinnoverksamheter utan även samhället i stort, konstaterar hon slutligen (s. 88)

Ytterligare ett intressant tema i boken är media och dess roll i skapandet av ”invandrare” i vår föreställningsvärld. I kapitel 7 skriver Ylva Brune om ”invandrare” i mediearkivets typgalleri. Hon redogör för ett antal mediatexter (och –bilder) från 1970-talets mitt som handlar om ”invandrarkvinnor”och”invandrarungdomar”, och relaterar dessa till nutida medierapporteringar om bl.a. sk. hedersvåld. Brunes slutsats blir att de förhållningssätt till och beskrivningar av kategorin invandrare som vi får läsa genom medier har inte ändrats nämnvärt sedan 1970-talet (s. 150). Utgångspunkten är fortfarande ett utifrånperspektiv, ett mer eller mindre överlägset sätt där den intervjuades egna ord eller tolkningar inte duger som en beskrivning av dennes ”situation” utan journalisten genom sin interpretation blir en sanningens röst gentemot läsaren. Kvinnor och män, pojkar och flickor får olika roller i de journalistiska beskrivningarna, och det enda gemensamma med dessa roller är att de antingen avviker från eller strävar efter ”det normala”, dvs. ”det svenska”, som i sin tur sammanfattas i termer som frihet och jämställdhet (s. 168). Något som framgår påtagligt av detta kapitel är att en journalist, såväl som en forskare måste utöva aktsamhet i beskrivningen av ”de andra” och beakta sitt perspektivval. Texten visar tydligt hur medias sätt att skriva – men även våra vardagliga sätt att prata om vissa ämnen – styr vårt tänkande.

I kapitel 9 presenterar Fredrik Hertzberg sin och Wuokko Knockes diskursrelaterade forskning om en grupp arbetsförmedlares narrativ kring möten med personer med annan etnisk bakgrund än den svenska. Kapitlet har ett passande namn ”det olyfta lockets paradox” då den beskriver diskurser som antas vara hårdare reglerade än andra, nämligen sådana som handlar om etnicitet och invandring (s. 207). Hertzberg utgår ifrån Foucaults begrepp såsom ”reglerade/censurerande instanser” och diskuterar bl.a. självcensur och politisk korrekthet (s. 210). Han lyfter fram intressanta beskrivningar av den svenska offentligheten och individer som självcensurerande, varvid motpolen ”att lyfta locket” blir ”nödvändigt” eller åtminstone bör uppmuntras (s.212). Samtidigt som Hertzberg lyfter fram exempel som kan tolkas tala för att etnicitets-/invandringsdiskurusen är mer reglerad än andra diskurser, passar han också på att peka på det motsatta. Han synliggör frånvaron och uteslutningen av vissa aktörer i debatten genom att poängtera att personer med invandrarbakgrund generellt sett är underrepresenterade i den offentliga debatten kring det multietniska Sverige, men markerar också att även motståndare till invandring sällan får sina röster hörda i den offentliga debatten. I de utdrag från undersökningens empiriska del som finns med i kapitlet verkar det klart att informanterna själva uppfattar diskursen kring invandrare som reglerad och markerar detta på olika sätt. I sin analys däremot konstaterar Hertzberg att det är svårt att entydigt hålla med om denna uppfattning, men att det däremot verkar finnas en fabel (för att använda Foucaults termer) om diskursens reglering som i sin tur kan styra diskursen i fråga (s. 234).

Aleksandra Ålund skriver i kapitel 12 om etnicitet, medborgarskap och gränser. Hon lyfter fram tillhörighetskänslan som något kontrastivt och uteslutande gentemot ”de andra” och påpekar att detta drabbar både kvinnor och etniska minoriteter, ändock på olika sätt (s. 285). Även nationalism diskuteras, enligt Ålund är nationen en social produkt som skapas genom diskursiva praktiker, sk. ”sanningar” om ursprung och gemenskap. Detta resonemang väckte hos mig en något självkritisk tankegång vad gäller just nationella minoriteter. Kan det vara så att de försök som under den senaste tiden gjorts att synliggöra nationella minoriteter i den offentliga debatten om etniska minoriteter är också en del av det diskursiva skapandet av nationen Sverige, som i sin tur befäster gränser människor emellan? Vad vi gör är, trots allt, att leka med människors föreställningar om vad ursprung, tillhörighet och gemenskap är. Ålund skriver om etnicitetsdiskursen som är ständigt närvarande i nationalstatstänket både ”där borta” och hos oss. De flesta av flyktingarna flyr från nyuppfunna nationalstater där kriterier för tillhörighet förändrats – bara för att finna sig stå på tröskeln till ytterligare en nationalstat som ställer krav som är omöjliga för dem att uppfylla. Samtidigt, påpekar Ålund, har vi blivit mer och mer medvetna om nya mångfacetterade identiteter som är gränsöverskridande och kulturellt sammansmälta (s. 286-287). Ålunds korta kapitel innehåller många tankeväckande idéer, men det sista jag tänker kommentera här är hennes resonemang kring rasism. Såsom rasismen beskrivs i denna text hittar jag många kopplingar till en tidigare läst text, boken av Beverly Daniel Tatum. De former av rasism som oftast synliggörs t.ex. i media är de brutala och våldsamma; gatuvåld eller etnisk rensning (s. 291). Både Ålund och Tatum hävdar dock att vad gäller rasism är det inte det mest spektakulära och iögonenfallande som är den svåra rasismen att utrota utan det vardagliga, det som sker i det dolda och som (för att låna Tatums ord) ligger bland oss och förgiftar våra tankar som en smog.

Kapitel 13 är samtidigt en självständig text och sammanfattande för alla bokens teser. I 2000-talets början präglas samhället av växande klyftor mellan invandrare och svenskfödda, kvinnor och män, skriver författarna Irene Molina och Paulina de los Reyes. Kön och etnicitet har blivit indelningskriterier som påverkar tillgången till såväl makt, resurser som olika diskurser i samhället (s. 295). Att etnicitet som tillskrivningskategori är i sig diskriminerande räcker inte, ett ännu mer bekymrande tecken på samhällets rasifiering är att en slags etniska hierarkiska skalor är väl synliga. I vanligaste fall handlar detta om intern ragnordning där icke-européer missgynnas mer eller mindre systematiskt inom samhällets olika områden. Samhällets rasifiering definieras för övrigt som explicita och/eller implicita kategoriseringar, tankemodeller och associationer om rangordning mellan människor som ett naturligt inslag. En bakomliggande och legitimerande faktor är en essentialistisk människosyn (295-6).

Kapitlet diskuterar rasism genom exempel från tre olika samhällsområden; arbetsmarknad, boende och media. Grundtesen trots det svenska folkhemmets idealistiska grundsyn finns det i samhället djupt rotade rasistiska föreställningar i mycket av det vi tar för givet. Särskilt i avsnitten som handlar om arbete och boende kritiseras det svenska samhället och den etniska och/eller könsbaserade rangordningen som styr människors möjligheter i livet. Även den i Sverige så populära jämställdhetsdiskursen får sig en törn och beskrivs som en paradox, författarna kritiserar det faktum att jämställdheten nästan uteslutande definieras med svenskheten som norm. Och inte bara den, ibland ger samhällsdiskursen sken av att man i Sverige (eller Europa) inte bara uppfunnit jämställdheten utan även moderniteten, demokratin, välfärden och humanismen. Dessa i sin tur blir ett sätt att förmedla värderingar, normer och föreställningar som skapar samhörighet mellan ”oss” och avstånd till ”de andra” (s. 306). Utöver begreppet samhällets rasifiering är postkolonialism ett av bokens grundteman dit författarna återvänder i kapitlet. Trots att Sverige i egentlig mening aldrig varit en kolonialmakt menar författarna att vårt samhälle bär på det koloniala arvet lika mycket som något annat europeiskt samhälle. Detta motiveras med en kunskapssyn som ständigt i vårt eget samhälle reproducerar över- och underordningsrelationer som kolonisering en gång skapade. På s. 317 påpekar författarna att det största hindret för utrotandet av rasismen är den tysta överenskommelse som gör den till en icke-fråga i den svenska integrationsdebatten. Maktens (o)lika förklädnader är en vass, modig och mångfacetterad bok vars mest uppenbara syfte är att synliggöra rasism och rasistiska processer, sätta ”riktiga” ord på eufemismer vi vant oss vid att använda och bekämpa rasismen genom ett tillägg i debatten.