Reflections on Eriksson-Zetterqvist & Styhre and Peterson & Hjerm

Eriksson-Zetterqvist Ulla & Alexander Styhre (2007): Organisering och intersektionalitet. Kap. 1, 2 & 7.

Abby Peterson och Mikael Hjerm är redaktörer till Etnicitet- perspektiv på samhället (Gleerups 2007). Bokens syfte beskrivs som flerfaldigt: att söka ny kunskap och ge en bild av diskussionen inom forskningsfältet, att lägga grunden för en bättre förståelse av det som kallas för etnicitetsforskningens begreppsapparat och sätta in begrepp och teorier i deras kontext i den pågående internationella och nationella forskningen. Vidare vill boken belysa den aktuella forskningen inom etnicitet både nationellt och internationellt (s. 240). Syftena är breda, men enligt min mening lyckas boken att uppfylla dessa för det mesta. Den lyfter fram etnicitetsperspektivet både teoretiskt och inom olika samhällsområden såsom utbildning, arbetsmarknad, boende, politik och familjestrukturer. Osökt hamnar viss fokus även på begreppen främlingskap, ras, rasism och intersektionalitet.

Boken Organisering och intersektionalitet (Eriksson-Zetterqvist & Styhre 2007) fungerar väl som en introduktion i begreppet intersektionalitet och teorier kring den. Den tydliggör på ett strukturerat sätt perspektivets framväxt och visar på möjliga användningsområden, särskilt inom organisationsteori. I bokens första kapitel introduceras intersektionalitet som ett ”kulturteoretiskt begrepp med bakgrund i postmodern feministisk teori, postkolonial teori, afroamerikansk feministisk teori, teori on etnicitet, klassteori och queerteori” (s. 9). Intersektionalitet betonar vikten av att se till olika kategoriers (t.ex. kön, klass, etnicitet, sexualitet, religion, ålder, osv) sam- och påverkan på varandra. Detta illustreras med hjälp av en visuell modell där ett antal cirklar med olika kategoribenämningar flätas in i varandra (s. 10) och med hjälp av en metafor av intersektionalitet som ett prisma där som kan bryta en enda ljusstråle till en hel drös olika färger(s. 12). En viktig poäng för analysen är att kategorierna aldrig bör ses som statiska, snarare föreligger det en dynamisk relation inom och mellan dessa. Ytterligare en faktor som bör tas hänsyn till och som diskuteras i boken är makt, som alltid hänger ihop med kategorisering och organisering. En forskare som arbetar med intersektionell analys bör alltid komma ihåg att intersektionalitet utgår ifrån dynamiska processer och praktiker, inte statiska strukturer eftersom sådana anses inte existera.

Enligt bokens titel utgör organisering och organisationsstudier den ena halvan av innehållet, intersektionalitet den andra. I det inledande kapitlet diskuteras olika definitioner på organisation och de skiftande fokus som man under åren haft vad gäller organisationsstudier. Organisationens och organiseringens förhållanden till varandra förklaras bl.a. genom att ”organisering är något som sker i en organisation, och organisationer i sin tur uppstår som en följd av organisering”(s. 16). Ett viktigt syfte med boken är att presentera hur intersektionalitetsbegreppet kan användas inom organisationsteorin. Bokens andra kapitel redogör för en central process för en intersektionell analys, nämligen kategorisering samt fokuserar på frågor om makt i förhållande till organisering. I boken fokuseras på fyra kategorier som ofta varit närvarande i intersektionell forskning och teoribildning. Kön, etnicitet, klass och sexualitet diskuteras både gemensamt och separat från varandra i egna kapitel. I sista kapitlet, Att studera organisering och intersektionalitet, presenteras även andra väsentliga kategorier för en intersektionell analys, såsom funktionshinder och ålder.

Första kapitlet i boken Etnicitet – perspektiv på samhället är en historisk beskrivning av etnicitetsbegreppets ursprung och utveckling framför allt som ett akademiskt, men även som ett samhälleligt begrepp. Kapitlet granskar även etnicitetens samverkan med samhällets sociala strukturer i marginaliserande, segregerande och diskriminerande processer (s. 6) Vi lär oss att etnicitet som begrepp har sitt ursprung i USA där flera forskare genomförde studier och utvecklade teorier som visade både gränsdragningar i samhället och de maktstrukturer som understödjer dessa. Du Bois (1903) kunde bl.a. visa på att USA:s svarta och vita levde i kontrollerade, separata och under- och överordnade rasvärldar med avsevärda skillnader vad gällde ekonomi, politik, utbildning och social status (s.11). En senare studie av Gunnar Myrdal (1944) ledde till slutsatsen att det amerikanska samhället led av en rasbestämd kaststruktur (s. 13). Även andra samhällsteoretiker, bland dessa Max Weber (1914) och Georg Simmel (1950) visade på att etnicitet inte är enhetligt utan att den bestäms av socialt handlande såsom gruppbildning, kulturella och sociala gränsdragningar, identitetsprocesser och känslor av samhörighet och utanförskap. En senare teoretisk förståelse av etnicitet har kommit fram till att etniciteten i sig är dynamisk och att de olika etniska identiteterna blir synliga i kontrasteringen i interaktionen mellan olika grupper (s. 16-17). Slutsatsen blir att etnicitetsbegreppet används för att beteckna en rad olika fenomen; bl.a. tillhörighet, kulturella praktiker, traditioner och identitet, men även gränsdragningar och kontrasteringar varav de sistnämnda inte alltid är lika synliga.

Paulina de los Reyes skriver i kapitel 3 i samma bok om intersektionella perspektiv på etniska relationer. Eftersom författaren är för oss redan bekant och temat känt från både Maktens (o)lika förklädnader[[[Reflections_on_de_los_Reyes,_Molina_%26_Mulinari]]] och Organisering och intersektionalitet refererar jag bara kort till hennes bidrag här. Intersektionalitetens intresse för etnicitetsbegreppet kan förklaras genom etnicitetens förmåga att göra skillnader och skapa ojämlikhet. Såsom vi konstaterat ovan, intersektionalitetsforskning intresserar sig för skärningspunkten av olika kategoriseringar som tillsammans skapar en mångfacetterad bild av verkligheten där maktförhållanden och hierarkier blir synliga (Eriksson-Zetterqvist & Styhre, 2007; 29). I enlighet med detta påpekar de los Reyes att ett intersektionalitetsperspektiv ifrågasätter existensen av etniska grupper. Däremot vänds blicken mot det etniska skillnadskapandet utifrån ett maktperspektiv samtidigt som man ställer sig frågor om vems definitioner är det som gäller och vilka definitioner är det som egentligen finns bakom våra omformuleringar och eufemismer (i Peterson & Hjerm, 2007; 47). Såsom konstaterats i Maktens (o)lika förklädnader och i Organisering och intersektionalitet, postkolonialism är ett begrepp som vanligen kopplas ihop med intersektionalitet. De los Reyes kapitel erbjöd mig en stark aha-upplevelse i form av hur den postkolonialistiska teorin har relevans även i det svenska samhället. Kopplingar mellan olika former av etnisk segregation och marginalisering i dagens Europa och maktförhållanden som etablerades genom kolonialismen blev synliga för mig först genom denna läsning, likaså det naturliga med att problematisera dagens kulturella, historiska, psykologiska och språkliga gränsdragningar som resultat av kolonialismen De los Reyes pekar på ett effektivt sätt på hur den etniska rangordningen på många samhällsområden följer den koloniala världskartan (s. 49) och hur maktförhållanden har konstruerats och fortsätter konstrueras i både tid och rum.

Nora Räthzels kapitel Teorier om rasism diskuterar rasism ”som ett fenomen förankrat i de västerländska samhällenas centrum” (s. 59) på ett mycket tänkvärt sätt. Den presenterar ett antal inflytelserika teorier om rasism från 1960- och 1980-talen (bl.a. Fanon 1986, Memmi 1967, 1982 och Barker 1981) och påpekar att rasbegreppets avfärdande rent vetenskapligt inte har inneburit att rasismen försvinner, mest eftersom rasismen inte är något resultat av rationellt tänkande. Således kan inte heller rasismen angripas genom att man försöker vederlägga dess ”rationella” antaganden eftersom nya teorier och förklaringar för att motivera rasistiska förhållningssätt föds allt eftersom. Enligt Räthzel måste antirasismen bestå av att ta itu med de sociala konflikter och motsättningar som är rasismens grogrund (s. 73). Ytterligare en intressant diskussion förs i kapitlet angående nationalstatens och rasismens förhållande, där bl.a. i antagandet om en nationalstats existens ofta ingår även en fiktiv föreställning om ett folk, en homogen etnisk grupp trots att en ras aldrig är lika stor eller lika liten som en stat (s. 68). I Räthzels text, såsom i boken Maktens (o)lika förklädnader och i Beverly Daniel Tatums Why are all the black kids sitting together in the cafeteria [[[Reflections_on_Tatum]]] beskrivs den allra mest problematiska rasismen på liknande sätt. Det är inte de mest uppenbara, spektakulära, våldsamma former av rasism som är största problemet, utan snarare rasismen som inbäddad i våra samhällssystem och föreställningsvärldar.

Två andra kapitel i samma bok diskuterar ungdomar i svenska storstadsförorter och sk. transnationella familjer (samt berör även skola till viss del). Peterson och Ålund refererar till sin egen forskning om etnicitet som en viktig faktor i för ungdomars identitetsskapande genom inkluderings- och exkluderingsprocesser. Enligt dem handlar mycket av multietniska ungdomars identitetsarbete om upplevelser av utanförskap och gränsdialoger med främlingar, men även om sökande och strider med sig själva och andra. Dessa upplevelser av utanförskap bidrar i sin tur till ett socialt igenkännande i hos andra ungdomar, och således till utbyte av erfarenheter, ömsesidigt lånande och gemensamt skapande av identiteter (s. 193). Vad gäller studiet av familjer inom sociologin och framför allt familjer med sk. transnationella drag (då hushållet är geografiskt spritt – en intressant notering är att ordet ”hushåll” definieras inte här, s. 208), påpekas det att migration ofta ändrar definitionen på vad en familj är och vem som ses som en familjemedlem. Likaså punkteras myten om den europeiska/svenska, isolerade och autonoma kärnfamiljen genom ett antal teoretiska poäng, bland dessa det faktum att det även inom den europeiska familjeinstitutionen finns ett beroendeskap av släktsystem för reproduktionen av klass och etniska privilegier, för överföring av kulturell och ekonomisk kapital (s. 202).

I bokens Etnicitet… (2007) avslutande kapitel skriver Mikael Hjerm om etnicitetsforskningens nya vägar, med syftet att uppmuntra forskare att angripa etnicitetsbegreppet genom t.ex. komparativ forskning och metodutveckling. Han efterlyser också ett perspektivskifte och betonar de undersökta gruppernas möjligheter att komma till tals, oavsett om de är i minoritet eller majoritet. Områden som enligt honom borde lyftas fram i etnicitetsforskningen är bl.a. diskriminering, dess olika områden och effekter, integrationen på mikronivå, invandringens konsekvenser för samhället samt barn och lärande (s. 244-248). Hjerm vill också byta fokus från sk. eländesforskning till de goda exemplen från vardagen. Ett avslut med uppmaningar till vidare forskning ingår även i boken Organisering och intersektionalitet. Ett av bokens syften, konstateras det, är att uppmuntra studier av organisationer och företag där olika aspekter samtidigt lyfts fram (s. 175). Författarna visar medvetenhet om vilka utmaningar som en forskare kan möta genom att påpeka att intersektionalitetsperspektivets teoretiska komplexitet kan orsaka vissa svårigheter när det tillämpas i organisationsstudier. Därför presenteras också en femstegsmodell av en intersektionell analys, som innefattar delarna om 1) medvetenhet om befintliga, förgivettagna kategorier, 2) användning av olika kategorier i analysen, 3) analys av intersektioner av dessa kategorier, 4) medvetet arbete med kategorier som ömsesidigt beroende och 5) användning av sk. handlingsnät för att studera intersektionalitetens organisering (s. 176-180). Med hjälp av ovannämnda steg hoppas författarna att en forskare intresserad av hur organisationer fungerar ska kunna göra mer fullvärdiga analyser av sociala processer inom dessa (s. 181).

Utöver en historisk-teoretiska beskrivningar diskuterar böckerna några saker som jag särskilt vill lyfta här. Den ena handlar om ”den svenska kulturens” problematik i förhållande till andra kulturer (boken har ett uttalat svenskt perspektiv) och den andra om etnicitetsperspektivet inom utbildningssystemet. På flera ställen i båda böckerna diskuteras en särskild problematik som det svenska samhället verkar lida av. Detta handlar om viljan att kategorisera ”de andra” som traditionella, bakåtsträvande, odemokratiska, omoderna, och utifrån etnocentriska utgångspunkter kontrastera detta mot ”det svenska” som i sin tur får representera det moderna, demokratiska och jämlika. Som Peterson och Ålund skriver i Etnicitet-perspektiv på samhället (2007, 18), understödjer denna typ av dikotomisering uppkomsten av social rangordning eftersom människor kategoriseras utefter inbillade etniska skiljelinjer. Dessa tendenser synliggörs i bl.a. de los Reyes (i Peterson & Hjerm 2007; 45) bidrag om intersektionalitet där hon påpekar att sk. eländesforskning om invandrade kvinnor har i Sverige bidragit till skapandet av en idealiserad bild av svensk kvinnlighet som jämställd och modernt. Vidare synliggör hon ett fenomen som jag också bevittnat i det svenska samhället, nämligen förhållningssättet gentemot vissa etniciteter/människor som uppfattas genom sin rumsliga resa till Sverige även ha rest i tid till någon slags modern idealvärld som ligger i toppen av den enda möjliga av samhällsutvecklingen (s. 53-54).

En annan viktig insikt som fördjupats hos mig efter att ha läst dessa två böcker är att etnicitet, som så mycket annat, är socialt konstruerat och att dess sociala dimensioner (exkludering/inkludering i olika sammanhang såsom arbete, boende, utbildning, osv.) ofta slätas ut till kulturella skillnader. Denna kulturreduktionism osynliggör inte bara de verkliga mekanismerna av kategorisering och gränsdragning utan bidrar i sin tur till att osynliggöra och befästa de sociala mekanismerna och det hierarkiska statussystem som finns bakom dessa. Etnicitet är inget oskyldigt begrepp, skriver Peterson och Ålund (2007; 22). Vid det här laget trodde jag inte det heller, däremot roade jag mig genom att försöka fundera ut vilket av begreppen som den senaste tiden cirkulerat runt i min hjärna skulle kunna betecknas som oskyldiga. Kultur? Knappast. Ursprung? Inte det heller. Identitet? Tror inte det. Språk? Nja. Det verkar stå klart att de konnotationer vi fäster vid dessa ord, både i vardaglig och vetenskaplig bemärkelse, innehåller mer eller mindre komplexa antaganden om begreppens innebörder, vilket är både fascinerande men även en källa för konflikter.