KOIIA/Davies, Alan The Native Speaker
|
Örebro universitet Kommunikation och identitetsfrågor på institutionella arenor I Jenny Rosén Gomez
Davies, A 2003. The Native Speaker: Myth and Reality
Alan Davies bok berör frågan om vem som är betrakta som modersmålstalare av ett språk. Bokens utgångspunkt är den allmänna uppfattningen om en modersmålstalare som på ett naturligt sätt för sig i språket och kan skilja detta rätta från det felaktiga. En modersmålstalare behärskar således det ”sanna” och ”rätta” språket (2003:1). I sin bok bryter dock Davies ner myten om en den sanna modersmålstalaren utan att för den skull ta avstånd från begreppet.
Davies analyserar myten om modersmålstalaren utifrån flera teoretiska perspektiv med fokus på psykolingvistik, lingvistik, sociolingvistik, kommunikativ kompetens, tal/språkgemenskap och andraspråksinlärning. Vem är då modersmålstalare? Davies uttrycker fyra möjliga svar på frågan om vem som är en modersmålstalare (2003:26-30). 1) Att alla är modersmålstalare av sin eget språk och sina egna språkliga beteenden vilket jag tidigare benämnt som grammar 1. De språk en person använder formar tillsammans ett gemensamt system. 2) Att alla personer är modersmålstalare av ett språk dvs. det språk det lär sig först av sin moder. 3) Att vissa personer är modersmålstalare av mer än ett språk trots att de inte tillägnat sig detta språk vid en tidig ålder. 4) Att vissa personer aldrig får modersmålstalarstatus i något språk och därför förblir halvspråkiga.
Från ett psykolingvistiskt perspektiv riktas fokus på huruvida det finns några kognitiva skillnader mellan modersmålstalare och andraspråkstalare och vilka dessa i sådana fall är. Utifrån detta perspektiv ses språk som någonting som finns utanför individen, en struktur som denna sin utveckling tillgodogör sig. Alla barn anses ha en drivkraft som startar denna utvecklingsprocess där han/hon sedan tillägnar sig kompetenser. En central fråga är huruvida andraspråksinläraren går igenom samma utvecklingsprocess (2003:33). Detta utvecklingspsykologiska perspektiv är nära förknippad med Noam Chomskys Universella Grammatik (UG) vilken bygger på principen om det finns en viss lingvistisk utvecklingsprocess som alla barn går igenom oavsett språktillhörighet. Eftersom denna utveckling är biologiskt förankrad i barnen blir det relevant att tala om kritiska åldrar för då en inlärare inte längre kan nå modersmålstalarkompetens i ett språk. Denna teori har utvecklats av utvecklats av Felix som skiljer mellan två olika kognitiva system; det språkspecifika och det problemlösande (Davies 2003:35-36). Medan barn före puberteten tillägnar sig ett språk genom den språkspecifika kognitiva strukturen måste andraspråkinläraren efter puberteten använda den problemlösande kognitiva strukturen vid tillägnandet, vilket inte är lika effektivt och således begränsar möjligheterna för att nå modersmålskompetens i ett språk (Davies 2003:36). Även om Davies förhåller sig kritisk till talet om kritiska åldrar menar att det ändå finns vissa aspekter av modersmålstalares språk som inte kan uppnås efter barndomen (2003:84):
Inom lingvistik, språkdidaktik och särskilt andraspråksforskning (ESL, Svenska som andraspråk) har modersmålstalaren länge utgjort ett ideal eller en modell för språkanvändningen. För eleven i främmande språk eller andraspråksinläraren är detta ideal det mål man strävar efter att uppnå i undervisningen. Inom andraspråksforskningen har modersmålstalare ofta utgjort den grupp med vilken man jämfört andraspråksinlärarens språkfärdighet med, istället för att studera utvecklingen av färdigheter i sig. Målet blir således inte att uppnå en språkfärdighet för att kunna kommunicera med sin omgivning eller använda språket för olika syften och funktioner utan att komma så nära modersmålstalaren som möjligt i språket.
Vad är då språk? Davies utgår ifrån Saussures uppdelning av språk i kategorierna; language, langue och parole. Language innefattar allt form av lingvistisk aktivitet inom en språkgemenskap, langue språkets struktur/system och parole de språkliga yttranden som människor använder. Medan människors yttrande, parole, skiljer sig åt så utgör langue det gemensamma i/av alla yttranden dvs. de regler eller den struktur som gör att det går att tala om att det människor i en språkgemenskap använder är ett språk och inte individuella språkliga yttranden (2003:19). Detta uttryckas i termer av grammar 1, 2 och 3, där grammar 1 innefattar individens unika språk, idiolekt, grammar 2 det språk vi delar med andra modersmålstalare inom vår språkgemenskap såsom regler medan grammar 3 är en universell grammatik som vi delar med alla människor oavsett språk (Davies 2003:51???).
Ytterligare en central fråga är vilka kunskaper en modersmålstalare har som en icke-modersmålstalare saknar. Som jag tidigare nämnt utgörs grammar 2 eller vad Saussure kallar langue av de regler eller den struktur som en modersmålstalare delar med övriga medlemmar i språkgemenskapen. Att vara en modersmålstalare innebär således att man använder språket på ett sätt som erkänns av andra modersmålstalare i språkgemenskapen (Davies 2003:46). Är det då medlemskapet i språkgemenskapen som avgör om en person är en modersmålstalare eller dennes lingvistiska kompetens i grammar 2? Kanske handlar frågan om vem som är modersmålstalare mer om identifikation än lingvistisk kompetens?
Relationen mellan identitet(er) och språk är i fokus utifrån ett sociolingvistiskt perspektiv. Inom sociolingvistiken har fokus för studier länge varit att studera hur olika identiteter uttrycks genom språkliga variationer, medan detta senare utvecklats till att se på hur språk och identitet(er) skapar varandra. Ett centralt begrepp är språkgemenskap, vilket kan ses som en grupp vars medlemmar delar en gemensam attityd gentemot hur språket ska användas och vad som utgör standardspråket (Davies 2003:55,127). Det är dock viktigt att komma ihåg att vad som anses som lämpligt språk skiljer sig åt mellan olika kontexter och att en viktig del av den modersmålstalarkompetensen ligger i att kunna bemästra dessa variationer. Vad skiljer då ett språk från en dialekt eller sociolekt? Jag har tidigare nämnt idiolekt i form av grammar 2, men både dialekter och sociolekter kan ses som former av grammar 2. Från ett sociolingvistiskt perspektiv är skillnaden mellan sociolekter, dialekter och språk en fråga om makt att bestämma vad som är ett språk och vad som inte är det. Jag fann följande citat mycket talande “A language is a dialect with an army and a navy “(Briand in Haugen 1966 citerad i Davies 2003:58).
En central tanke i boken är hur idén och konstruktionen om nationalstaten som en homogen gemenskap vad gäller språk, etnicitet och ras ligger till grund för vår förståelse och modersmålstalare. I skapande av nationen ingår även skapandet av ett standardspråk. Om vi godtar den sociolingvistiska ståndpunkten att både sociolekter, dialekter och språk bygger på grammar 2 blir konstruktionen av ett standardspråk enbart en fråga om språkpolitik och makt. Davies framhåller medlemskap i en standardspråksgemenskap som en typ av modersmålstalare i förhållande till de andra två typerna av kunskaper som utgörs av idiolekt samt sociolekt/dialekt (2003:204). Ett standardspråk kan ses som en nödvändighet för kommunikation i ett samhälle med utbildning och administration. Detta innebär dock inte att vi alla kommer att tala och skriva exakt lika eftersom grammar 1 (idiolekt) samt dialekter och sociolekter även existerar. Vilket språk som ska utgöra standarspråket är dock långt ifrån självklart även om det ofta blir majoritetsgruppens språk på bekostnad av minoritetsspråken. Majoritetsspråket genomgår sedan en standardiseringsprocess så att det kan användas av alla medlemmar både i tal och i skrift på ett effektivt sätt utan att missförstånd uppstår. Detta blir således ett språk för alla oavsett bakgrund vilket syftar till att utjämna olikheter (Davies 2003.61). Samtidigt är ett standardspråk normer inte statiska utan dess medlemmar måste ständigt arbeta för att upprätthålla dem samt reglera vilka variationer som kan tillåtas och inte (Davies 2003:146). Utbildningssystemet och skolan spelar en central roll i förmedlandet och upprätthållandet av ett standardspråk. Samtidigt innebär det faktum att standardspråket ofta ligger närmare någon social eller etnisk grupp en fördel för barnen från dessa grupper i skolan (2003:131). Å andra sidan kan det faktum att alla lär sig den dominerande gruppens språk att ojämlikheter kan jämnas ut i samhället och den sociala mobiliteten öka (Davies 2003:64). Marginaliseringen av vissa språk innebär dock också ett förtryck och marginalisering av vissa identiteter (Davies 2003:155). Dessa frågor har särskilt lyfts fram inom postkolonial teori. Även om en person från en minoritet lär sig behärska majoritetsspråket innebär detta inte automatiskt att han/hon erkänns som modersmålstalare eftersom andra markörer såsom klass, etnicitet eller ras kan stänga honom ute. Således äger hon/han inte språket utan blir en form av ”gästtalare”. Frågor om vem som äger språket, vem som avgör vad som är korrekt eller inte, vems normer man anpassar sig efter och vilka normer man kan bryta emot utan att uteslutas är därför centrala (Davies 2003:167). Dessutom kan det hos marginaliserade grupper finnas ett starkt motstånd mot att bli medlemmar i majoritetsgruppen och identifiera sig med denna (Davies 2003:156-158). Nationalstatens förställda gemenskap har till stor del fallit sönder och det är idag inte längre legitimt att tala om etniskt eller rasmässigt homogena/ rena nationer. Däremot är det fortfarande möjligt att tala och språkligt homogena nation och nationalstater och ha detta som utgångspunkt för språkpolitik. I denna nationalskapande diskurs ses den enspråkiga individen som norm medan flerspråkiga individers lojalitet gentemot nationen ifrågasätts och problematiserats.
Som redan nämnts är ett centralt tema i boken andraspråksinlärares möjlighet att bli modersmålstalare och huruvida man kan vara modersmålstalare i flera språk. Davies menar att man kan vara modersmålstalare i flera språk i fråga om lingvistisk kompetens men inte ifråga om kommunikativ kompetens (2003:80). Att icke-modersmålstalares deltagande i interaktion med och mellan modersmålstalare misslyckas beror inte på att icke-modersmålstalarna inte förstår vad som sägs utan hur det sägs (Davies 2003:202).
De kommunikativa förmågor som en modersmålstalare bör ha är enligt Davies att kunna 1) bestämma vad som nu används 2) vara medveten om vad som är möjligt att säga och skriva om och 3) ha en avslappnad attityd gentemot sina normer (2003:110).
Eftersom den kommunikativa kompetensen handlar lika mycket om kultur som språk och således krävs att en talare även är medlem i den kultur som den språkgemenskap som hon är modersmålstalare av (Davies 2003:98). Men eftersom vi alla ingår i ett flertal kulturer och grupper (Davies 2003:126) samt att vår kulturella erfarenhet unik blir det absurt att se en gemensam kulturell erfarenhet som en nödvändighet för en modersmålstalare. Davies argumenterar istället för en svagare form av kommunikativ kompetens relaterad till profiencey i en viss kontext (2003:116-117).
Frågor att ta upp vid seminariet. - Vad skiljer sociala variationer från språk? Om det inte finns någon skillnad så är vi ju alla flerspråkiga då vi bemästrar och växlar mellan olika variationer. Finns det några risker med att vi erkänner alla människor som flerspråkiga? - Relationen mellan etnicitet och språk behandlas på flera ställen i boken (s. 55, 120). Jag skulle dock vilja diskutera begreppen etnicitet, språk och kultur och relationen mellan kommunikativ kompetens och kultur. - Finns det en utvecklingslinje från andraspråksinlärare till non-native speaker till native speaker? Är native-speaker status något att sträva efter? - Den enspråkiga normen i förhållande till framväxten av nationalstaten både som ideal och som realitet. Det är dock viktigt att poängtera att det handlar om en idé och ett ideal om en enspråkig stat (en nation, ett språk, en stat, ett folk) snarare än en beskrivning av verkliga förhållanden. Antagandet att enspråkighet är det normala tillståndet och flerspråkighet uppfattats som ett problem ligger till grund för mycket av forskningen kring flerspråkighet. Denna enspråkiga norm kan inte bara kritiseras från ett postkolonialt perspektiv utan även för att blunda för all den flerspråkighet som finns inom Europa (detta även utifrån en snäv definition av språk som Standardspråk). Vidare är det enspråkiga idealet något som inte bara är begränsat till ett visst rum (anglosaxiska världen) utan även till en viss tid i vår historia.
The Making of an American?: Negotiation of Identities at the Turn of the Twentieth Century, Aneta Pavlenko .
Pavlenko behandlar amerikaniseringen av invandrare under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i USA: Hennes studie bygger på biografier skrivna av immigranter med olika bakgrund vad ”hemland”, religion, språk och kön. Hennes studie visar av dessa biografier visar att dessa invandrare inte genom gick någon traumatisk process som ofta tillskrivs migrationen utan att deras möjligheter att förhandla såväl sina olika identiteter samt amerikanskhet var stora. Det enda som inte var förhandlingsbart verkar ha varit inlärning och acceptansen av engelskan som dominerande språk. Språkinlärning är dock inte något som uppmärksammas i de biografier som Pavlenko studerar, vilket kan ses som att det var en så naturlig del av migrationen att den inte behövde uppmärksammas. Vidare kan ytterligare en orsak vara att språkinlärningen inte särskildes från andra aktiviteter i samhället. I de få fall som författarna skriver om språkinlärning beskrivs den inte som betungande utan snarare i komiska ordalag. Den tidiga språkinlärningen var funktionell för att kunna arbeta och sedan utvecklades språket genom deltagande i olika sociala praktiker. Även om dominansen av det engelska språket sågs som naturlig så verkar det ändå ha funnit ett utrymme för immigranterna att förhandla om språkets normer. Att tala engelska med någon europeisk accent sågs inte som ett problem av författarna och begränsade inte heller deras delaktighet i samhället. Dessa immigranter hade tagit makten över sitt nya språk, ägde de och kunde förhandla om dess normer. Det är dock viktigt att poängtera att detta gällde de europeiska immigranter, då toleransen och marginaliseringen av asiatiska immigranter skedde parallellt.
Under och efter andra världskriget förändrades dock synen på invandrarna till USA: Den amerikanisering vars innehålls tidigare varit förhandlingsbar fick nu en fastare form såsom assimilering till vissa normer. I denna assimilering ingick språkbyte till engelska då flerspråkighet sågs som ett hot mot lojaliteten med nationen. Detta innebar att utrymmet för immigranterna att förhandla sina identiteter inom (liksom den amerikanska) begränsades. Idag i ett postmodernt USA är frågan om flerspråkighet åter central i förhandlingen av multipla och intersektionella identiteter.
Det är dock intressant att jämföra ett land som USA där den nationella identiteten delvis är uppbyggd på invandrarskapet. Detta bidrar å ena sidan till att acceptansen för exempelvis vissa accenter i engelskan är mer tolererade, som de europeiska i början av 1900-talet. Å andra sidan finns det i detta amerikanska etos ett osynliggörande av ojämlikheter mellan invandrargrupper samt inom olika grupper till förmån för en syn där alla är immigranter och börjar om på nytt i det nya landet.
The Politics of Identity, Representation, and the Discourses of Self-identification: Negotiating the Periphery and the Center Frances Giampapa
Giampapa undersöker italiensk-kanadensiska unga vuxnas identitetsförhandlingar. I sin undersökning integrerar Giampapa såväl kön, etnicitet, sexuell läggning, klass och språk i analysen. Studien bygger på olika former av datainsamling såsom intervjuer, fokusgrupper och observationer. I artikeln möter vi två kvinnor och en man i mitten av tjugoårsåldern. De har alla italienska föräldrar och är födda i Kanada. I sin analys visar Giampapa hur det i intersektionen av identiteter är olika identiteter som uppmärksammas i de olika individernas liv i olika kontexter. I det kanadensiska samhället är det italienska en stark klassmarkering vilket är särskilt viktigt för Tania som förhandlar om en ny klassidentitet i en medelklass där det italienska då utgör ett problem. För Diana är det snarare ålder och religion som är markerade i hennes identitetsförhandling. Som ung och dessutom kvinna möts hon av misstänksamhet i sitt fackliga arbete. Samtidigt är det italienska starkt relaterat till det katolska och då Diana tillhör en annan kristen kyrka försöker hon att omförhandla det italienska så att även hon kan inkluderas i den. För Marco är det hans sexuella läggning som blir markerad i förhållande till den italienska, macho och heterosexuella norm. Kan han vara italienare och gay samtidigt eller måste han osynliggöra någon av dessa i olika kontexter? Dessutom osynliggör han sin gay identitet även i arbetet som skådespelare då han vill placeras i ett ”fack” för vissa skådespelarroller.
Studien visare tydligt hur olika identiteter inte är möjliga att förhandla i olika kontexter. Vidare synliggörs hur det är intersektionen mellan olika identiteter som skapar olika former av marginaliseringar i vissa kontexter som exempelvis för Diana då det är hennes ålder men även hennes kön som kvinna som gör att hon inte erkänns av vissa i sitt arbete. Alla individerna talar italienska och menar att det är just det italienska språket som gör dem italienska. Samtidigt visar studien att det är olika variationer av italienska som används av de tre individerna och i olika kontexter.
Constructions of Identity in Political Discourse in Multilingual Britain Adrian Blackledge Denna artikel bygger på en kritisk diskursanalys av den politiska diskursen kring hur upploppen i Storbritannien 2001 bidragit till en förändring av lagen för asylsökande 2002. I sin analys visar Blackledge hur upploppen i diskursen binds samman med flerspråkighet och den bristande kompetensen i engelska bland dessa ungdomar pga. deras flerspråkighet lett dem till kriminalitet. En viss typ av språkanvändning, variation av engelska länkas till en stereotyp med vissa beteenden. Denna diskurs där flerspråkighet och bristande kompetens i engelska är en orsak till kriminalitet legitimeras den förändring av lagen för asylsökande som trädde i kraft 2002. Denna lagförändring innebar att engelskundervisningen blev ett tvång samt att vissa kunskaper i engelska krävs för att få medborgarskap. Detta innebär att medborgarskapet och de politiska, sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter som ingår i inskränks för dem som inte uppfyller kraven på kunskaper i engelska. Detta i sin tur förlägger problemet med bristande kompetens i engelska på individen och dennes bristande motivation istället för bristande resurser för och tillgänglighet till undervisning i engelska.
Innehållet i en diskurs erkänns och uppfattas som ”common sense” både av de grupper som dominerar och domineras genom den. Inom den diskurs som Blackledge analyserar är det tydligt hur flerspråkighet – bristande kunskaper i engelska – utanförskap – kriminalitet är en relation som tas för given och hur det då inom diskursen blir logiskt att bryta utanförskap och minska kriminalitet genom att tvinga fram bättre kunskaper i engelska och motverka flerspråkighet. Flerspråkiga individer är således inte goda engelska medborgare. Det blir även legitimt att förneka individer som inte uppfyller kraven på kunskaper i engelska grundläggande medborgerliga rättigheter eftersom dessa ses som kriminella.
Då jag läste denna artikel presenterade migrationsminister Billström ett nytt förslag om att möjligheten till anknytningsinvandring för människor som inte är födda i Sverige skulle begränsas. Orsaken till detta förslag var att man ville bryta segregationen och utanförskapet i Sverige. Att sätta upp hinder för anknytningsinvandringen blir inom den migrationspolitiska diskursen som den presenteras inom ett humant förslag.
Retrieved from "http://en.wikiversity.org/wiki/User_talk:Jenny_Rosen_Gomez" --Benja 13:19, 4 April 2008 (UTC)