KOIIA/De los Reyes, Molin & Mulinari, Eriksson-Zetterquist & Styhre, Peterson & Hjerm, Caldas-Coulthard & Iedema
Reading log, Catarina Schmidt de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana (2005) Eriksson-Zetterquist, Ulla & Styhre, Alexander (2007) Peterson, Abby & Hjerm, Mikael (2007) Caldas-Coulthard, Rosa Carmen & Iedema, Rick (2008)
MAKTENS (O)LIKA FÖRKLÄDNADER. KÖN, KLASS & ETNICITET I DET POSTKOLONIALA SVERIGE
Boken, ”Maktens olika förklädnader” är en festskrift till Wuokko Knocke. Boken igenom citeras just Knocke, som, enligt redaktörerna, ”är ett välkänt namn inom svensk arbetslivsforskning” och har givit ”viktiga insikter om det svenska arbetslivet i ett europeiskt sammanhang” (s. 11). Syftet med boken är att hedra Knocke genom texter som diskuterar kön, klass och etnicitet i Sverige. Redaktörerna (de los Reyes, Molina & Mulinari) menar att boken kan läsas som en ”postkolonial lägesrapport om Sverige i början på det nya millenniet” (s. 12). I maktens olika förklädnader ryms, enligt författarna, det faktum att även maktrelationer mellan kvinnor behöver problematiseras och de slår i första kapitlet fast att ”klass och etnicitet utgör starka differentieringsgrunder mellan kvinnorna i Sverige” (s. 11). Ett exempel är ensamstående mödrar där man kan se en sällan problematiserad heteronormativ differentiering. Ett annat exempel är hur genusforskningen använt begreppet ”invandrarkvinnor” och i och med det ”bidragit till att skapa och vidmakthålla bilden av ”den andra kvinnan”” (s. 13).
När det gäller den postkoloniala feminismen har den, enligt författarna, varit ett viktigt bidrag för att ”synliggöra hur kvinnor i regionen utanför Europa konstrueras som annorlunda” och i och med det befinner sig utanför det feministiska projektet. Detsamma gäller synen på tredje världen som outvecklad och omodern. Författarna menar att detta bidrar till ett undvikande av problematisering och ett icke ifrågasättande av sakernas tillstånd; att ”människor kan placeras i olika stadier i en ”naturlig” utvecklingsskala (s. 17). Den postkoloniala feminismen har, menar författarna, också bidragit till att ge teoretiska redskap för att överhuvudtaget kunna analysera rasismen i dagens samhälle. Kolonisering handlar inte bara om erövrande av land och naturtillgångar utan också om den ideologi som rättfärdigar detta genom att systematiskt konstruera de koloniserade som ”de andra”. Ett uttryck för denna ideologi är rashygienismen som utvecklades och blev akademiskt förankrat i Uppsala, och det är dessa tankar som, enligt författarna, ligger till grund för dagens kulturrasism. Författarna förklarar kulturrasism som att det definierar det typiskt svenska; ”sökandet efter en svensk identitet tyder på att indelningen av befolkningen idag inte bygger på rasmässiga skillnader i biologisk mening, utan nu är det kulturen som dominerar retoriken” (s. 19). Det är genom att koppla rasismen till det koloniala projektet och till dessa nutida differentieringsformer som författarna menar är en framtida väg för ett mer nyanserat samhälle. De understryker att rasismen är ”nyckelkategori” (s. 21) för att förstå och se denna differentiering. Precis som många andra diskuterar författarna hur motsatspar som kvinnor/män, arbete/kapital, invandrare/svenskar etc. bidrar till förgivettaganden. Motsatspar är inga essentiella kategorier, de behöver istället, menar författarna, problematiseras. Med detta tänkesätt ställs i stort sett allting på sin spets. Utgångspunkten för författarna blir att ”diskussionen om makt och maktens (o)lika förklädnader bör föras inom en teoretisk ram som blottlägger ojämlikhetens historiska och rumsliga dimensioner” (s. 26).
I kapitel fem beskriver Diana Mulinari, docent i sociologi vid Lunds universitet, hur en bakomliggande ideologi kan bidra till dölja och osynliggöra rasism. Mulinari hänvisar till Robert Miles (1982) som menar att ”rasismen är en ideologi som döljer kopplingen mellan rasifierad arbetskraft och den kapitalistiska ekonomin” (s. 107). Idéerna har dock ingen makt i sig själva – makten ligger istället, enigt Miles tankesätt som Mulinari refererar, hos den härskande klassen och staten. Mulinari redovisar även kritik av Miles sätt att begränsa ideologiska processer till dessa två aktörer, kritik som handlar om att definitionen bör expanderas så att den täcker in ”alla typer av diskurser och praktiker som syftar till att nedvärdera grupper utifrån antaganden om deras biologiska och/eller kulturella egenskaper” (s. 109). Denna sista definition identifierar då både världsbilder och kopplingar mellan dessa. I förekommer självklart rasism, men ordet ”ras” används inte. Mulinari pekar på att medan kategorin ”ras” saknas så är kategorierna ”svenskar” och ”invandrare” närvarande. Vad innebär det då om ”ras” utgör en ideologisk konstruktion? I det sista och avslutande kapitlet ifrågasätter Molia och de los Reyes slutligen lämpligheten i att använda begreppet etnicitet. De gör det på följande grunder:
Att hävda att ”ras” utgör en ideologisk konstruktion innebär att erkänna att denna kategori har sina rötter i själva produktionen av sociala meningar. En förutsättning för att motverka diskriminering är därför att problematisera de föreställningar som ger grund till diskriminerande attityder. Därför är det också nödvändigt att ifrågasätta lämpligheten i att använda begreppet etnicitet istället för ras för att benämna den tillskrivna och föreställda kategori som ställer de människor som placeras inom olika ”etniciteter”. (s. 315)
Författarna menar att ett okritiskt användande av begreppet etnicitet bidrar till att essentialisera olikheter mellan människor, något som gör att föreställningar om oföränderlighet skapas. Rasism behöver, menar de, finnas med i en diskussion där ”individernas fulla medborgerliga rättigheter och möjligheter till deltagande inte begränsas av hudfärg, ursprung, kön eller andra differentieringsmekanismer, som idén om alla människors lika värde inte kan realiseras.
ORGANISERING OCH INTERSEKTIONALITET
Ulla Eriksson-Zetterquist är fil.dr i företagsekonomi vid Göterborgs universitet och Alexander Styhre är biträdande professor vid Chalmers tekniska högskola. Bokens syfte är, enligt författarna, ”att ge läsarna en förståelse för de sociala kategorier som de själva ingår i och är med och konstruerar” (s. 207). Begreppet intersektionalitet är centralt liksom hur detta ter sig inom olika organisationer. Ett sätt att förklara intersektion, enligt författarna, är bilden av en linje som korsar en annan, ett annat är att man ser till flera kategorier samtidigt. Författarna hänvisar till Lycke (2003) och slår fast att intersektionalitet har sin bakgrund i postmodern teori, feministisk teori, postkolonial teori, afroamerikansk feministisk teori, teori om etnicitet, klassteori och queerteori och de betonar vikten av att ”se till både etnicitet, hudfärg, kön, klass, sexualitet, religion, ålder och liknande kategorier” (s. 10). Deras slutsats blir att dessa begrepp inte går att bryta ner isolerade från varandra, det handlar istället om att ”se hur olika analytiska kategorier griper in i varandra och samvarierar” (s. 13) eftersom de befinner sig i en ömsesidig relation med varandra. Författarna har med ett citat från Rosi Braidotti (2006, 94) som illustrerar detta:
It is absolutely the case that one is not a Muslim on Tuesday and a European on Wednesday, a woman on Monday, black on Sunday and lesbian on Thursday afternoon. These variables coexist in time. They also intersect, coincide or clash; they are seldom synchronized. The point is that one’s consciousness of oneself does not always coincide with all the variables all the time. One may, for a period of time, coincide with some of the categories, but seldom with them all.
Författarna menar att begreppet intersektionalitet har fått genomslag i skandinavisk forskning, men ännu inte inom anglisaxisk. Däremot används ofta begreppet diversity och då ofta inom vad som på engelska kallas management (ett begrepp som dock inte går att likställa helt med intersektionalitet). Författarna hänvisar till Janssens och Zanoni (2005) och menar att en viktig slutsats från denna studie är ”den ofta förekommande ”essentialistiska” synen på mångfald inom diversity management, det vill säga att personer en gång för alla besitter specifika egenskaper och förmågor”, något som inte gäller för intersektionalitet. Begreppet intersektionalitet, anser författarna, har växt fram genom kritik mot feminister som studerat kön enbart från sitt eget perspektiv; vit kvinna i USA. Samma sak förekommer i Sverige, något som, enligt författarna, lett till att ”utrikesfödda kvinnor kom att tillhöra en av samhällets mest osynliga grupper” (s. 26). Afroamerikanska frihetsrörelser har, enligt författarna, lett till att kön, etnicitet och hudfärg kunnat knytas till varandra – det har dock varit svårare med begreppet ”klass”. Författarna tar också upp att queerteori i USA har lett till att maktordningar som följer den heterosexuella normen har ifrågasatts.
Budskapet i boken är att kategorier upplevs och existerar samtidigt. Det kan t.ex. handla om en klassdimension, en könsdimension och en invandrar- eller minoritetsdimension och det är, enligt författarna, just kategoriseringen som behöver studeras:
Även om postmoderna identitetsteorier beskriver människans identiteter som flytande och fragmenterad så kommer dessa på otydliga sätt att stabiliseras i olika sociala kategoriseringar. Genom att studera just kategoriseringen av människor kan exempelvis mekanismerna som bidrar till stabiliseringen av människors identitet tydliggöras. (s. 32)
Apartheidsystemet var en kategorisering som byggde på hudfärg och uppfattningen att män är bättre på matematik än kvinnor bygger på kön. Problemet är att de processer som skapar kategorier oftast inte är transparenta förrän i efterhand då historien eller forskningen synliggör. Författarna tar samtidigt upp det som skulle kunna vara en fördel, men jag har lite svårt att hålla med här, nämligen att kategorier skapar struktur för människors liv. De blir som ett kollektivt mantra som talar om för oss hur vi ska leva våra liv. Det är, menar författarna, handlingar som skapar dessa processer och hela tiden sätts de ihop med personer och olika kategorier.
Centrala begrepp är makt och förtryck och författarna menar att makt generellt definieras som ”relationer eller förhållanden mellan människor och institutioner” (s. 40). Exempel på sådana förhållanden där makt ingår som tas upp är könsmaktsordningar och queerteoretiska perspektiv på makt. Exempel på det förstnämnda är hur könsblindhet gör att enbart män studeras inom forskning, att män sätts upp som norm för hur arbete utförs och att män slutligen blir normen för människan i arbetslivet eller inom något annat område. Samtidigt har synen på vad kön är och hur det konstrueras också bidragit till att vidga och ifrågasätta all forskning som utgår från kön. Om kön inte längre är något som människor är utan något som människor gör kan det innebära att både kvinnor och män gör kön (på rätt sätt) ”för att framstå som kompetenta medlemmar i samhället” (s. 61).
Ett annat område blir då etnicitet och organisering där postkolonial teori inbegrips. Teorin innebär att den västerländska kolonialismen står i centrum ”som ett geopolitiskt, ideologiskt och kulturellt projekt” (s. 75). Samtidigt ryms, enligt författarna, i detta perspektiv ”en inbyggd kritik mot modernistiska föreställningar om vad en teori är eller kan vara” (s. 76).
Ytterligare ett område som författarna diskuterar är social klass och organisering och de slår från början fast att man bör skilja på grupper och klasser; sociala grupper baseras ”på yrkesutbildning, intressen eller politiska värderingar” medan sociala klasser baseras på ”de ekonomiska villkor som olika grupper av människor lever under” (s. 105). Författarna menar att sociala klasser är mindre homogena än tidigare men framhåller att det fortfarande går att finna tydliga strukturer i samhället utifrån denna kategorisering. Höginkomsttagare är exempelvis sannolikt högre utbildande än en låginkomsttagare även om det inte alltid är så. Liknande skillnader utifrån social klass kan gälla värderingar, konsumtionsmönster och förhoppningar. Slutsatsen blir även här att klass bör förstås intersektionellt och att begreppet är sammankopplat med andra kategorier.
Nästa område blir sexualitet och organisering. Författarna hänvisar till genusforskaren Judith Butler som menar att det är akademiska vita medelklasskvinnor som ”utformat mycket av den feministiska teorin med ideal som var tänkta att passa alla kvinnor världen över” (s. 141). Genom Butlers sätt att se på kön och genus framkommer att det är något som skapas genom upprepade handlingar. ”Den ständiga upprepningen gör att kön/genusidentiteten kommer att framstå som fast” (s. 147). Genom t.ex. Butlers bidrag menar författarna att det går att dra slutsatsen organisationer är en del i upprätthållandet av den normativa hetereosexualiteten. Andra betydelsefulla bidrag inom detta område kommer från olika forskare inom queerteorin.
Användande av begreppet intersektionalitet kräver, enligt författarna, en god analytisk förmåga samt en förmåga att byta perspektiv:
Intersektionalitet syftar till att dessa sociala processer och händelser kan förstås som ständigt föränderliga och skiftande och att de aldrig kan förstås utifrån endast ett perspektiv. (S. 181)
Sammanfattningsvis ger boken en mycket god grund för studier av intersektionalitet inom skilda sammanhang. Författarna ger dessutom en god genomgång av olika teoretiska utgångspunkter och dess förgrundsgestalter som går att använda sig av vid studier av olika kategorier.
ETNICITET. PERSPEKTIV PÅ SAMHÄLLET
Boken behandlar, som titeln anger, begreppet etnicitet utifrån olika infallsvinklar. Allteftersom jag läser boken tillkommer fler och fler dimensioner. För mig har boken bidragit till en mer fördjupad förståelse av komplexiteten i begreppet etnicitet. Bokens kapitel kan på olika sätt berika forskning som handlar om människors villkor inom utbildning, arbetsmarknad, politik, familjestrukturer och bostadsvillkor.
I kapitel ett redogör Abby Peterson, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, och Aleksandra Ålund, professor i vid Tema Etnicitet, Linköpings universitet, för hur begreppet etnicitet utvecklats historiskt i USA. De tar också upp hur etnicitet har behandlats inom akademisk forskning och vilka konsekvenser man kan dra från den. I amerikansk forskning dominerar rasbegreppet fortfarande, men inom europeisk forskning används istället ordet etnicitet. Ordet etnicitet härrör från antiken och dess dåvarande betydelse är intakt också idag – det handlar om utanförskap gällande ”kulturellt främmande grupper med minoritetsstatus, lägre klass eller just migranter” (Peterson & Ålund, 2007, s. 15). Medan begreppet ras är ett mer distinkt begrepp bär, enligt författarna, begreppet etnicitet på en större vaghet. Författarna hänvisar till Max Weber som påtalat betydelsen av etnicitet när det gäller olika gruppers status i samhället. De hänvisar vidare till Georg Simmel som konstiturerat begreppet ”främlingen”; ”främlingen skapas genom olika sociala och kulturella praktiker som, liksom hos Weber, betyder att majoritetssamhällets norm sätts som mått för det som avviker” (s. 15). Resonemanget kring ”främlingen” går, enligt Peterson & Ålund, att direkt överföra till vår samtida diskurs om ”invandraren”. Det är här som etnicitet kommer in i sammanhanget. Ålund (1999) håller fram två kriterier som tillsammans konstituerar etnicitet:
• Kulturell samhörighet • Strukturella villkor (i skilda tid och rum) som ”genererar olika former av intressegemenskap och framväxt av social organisering och politisk handling” (s. 16). I artikeln hänvisas till att Ålund i flera sammanhang pekat på det problematiska i en alltför statisk definition av etnicitet. Kultur kan, enligt författarna, inte betraktas som något statiskt, det bär inte på någon fast essens och har ingen kärna av vissa egenskaper. Det är just när begreppet blir statiskt som dikotomin ”vi och dom” uppkommer, eller för att ta ett annat exempel, ”svenskar och invandrare”. Ett sätt att komma undan detta är att använda sig av begreppet intersektionalitet som kan användas för att beskriva olika sociala identiteter kopplat till t.ex. genus, ras och etnicitet. Peterson & Ålund vänder blicken mot arbetsmarknaden, som de menar, har tendenser till en ökande grad av kategorisering av människor efter ”etniska linjer” (s. 19). De menar att det i Sverige, liksom USA och Kanada, har utvecklats en strukturell pluralism eftersom ”invandrare inordnas förståelsemässigt i statiska etniskt-kulturella kategorier” (s. 19). Denna utsortering finns, enligt författarna, även i skolan genom ”etnisk diskriminering, diskursiv ”rasifiering” av invandrarungdomar och förekomsten av rasistiska attityder bland skolans personal” (hänvisning görs här till Tesfahuney, 1999; Ålund, 1997; Mulinari, 1997). Frågan som infinner sig är direkt hur man kan förhålla sig till detta och författarna ger följande svar:
Det är viktigt att synliggöra sociala utsorteringsprocesser och att kritiskt förhålla sig till förklaringar till social exkludering i termer av ”kulturella krockar”, som riskerar att bilda stereotypiserade dimridåer, bakom vilka sociala åtskillnader, ojämlikhet och segregerande utanförskap göms undan. (s. 20)
Vad är det författarna talar om här? Är det inte någon slags systematiserad underordning? Nästa steg i detta första kapitel är just en definition av rasism där författarna hänvisar till Robert Miles. Rasism handlar då om påstådda skillnader som förklaras som naturliga och tolkas som bevis på ”antingen betydelsefulla skillnader inom samhället eller underlägsenhet” (s. 21). Författarna använder uttrycket ”dold grammatik”, som de menar uttrycks genom text och språk på ett sätt som ”koloniserar vår tankevärld i vardagen” (s. 21). Begreppet etnicitet är komplext, ibland förtäckt och ofta otydligt. Dessutom används begreppet på en rad olika sätt och betecknar, enligt författarna, en rad olika fenomen som t.ex. tillhörighet, kulturell praktik, tradition, religion och identitet. Författarna framhåller begreppets flytande karaktär. Genom att begreppet etnicitet är ideologiskt och politiskt laddat kan det i vardagen bära med sig förtryckande synsätt, det är, som författarna skriver, ”inget oskyldigt begrepp” (s. 22).
I kapitel två redogör Paulina de los Reyes, docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, för ett intersektionellt perspektiv på etnicitet. Begreppet intersektionalitet introducerades, enligt los Reyes, av antirasistiska feminister i USA och fokuserar maktförhållanden baserade på kön, klass och etnicitet. Enligt los Reyes finns det dock ingen klar konsensus om begreppets innebörd då en del enbart stannar vid hur kön förhåller sig till olika former av förtryck medan gör en mer allomfattande postkolonial maktanalys. Trots skillnaderna menar los Reyes att intresset för intersektionalitet kan tolkas som ett behov av att förnya den traditionella feminismens tänkande inte minst när det gäller invandrade kvinnors erfarenheter och problem. Om alla kvinnor jämförs med idealiserad svensk kvinnlighet skapas etniska gränser där svenskheten är normen. los Reyes menar att det handlar inte i första hand om hur vissa grupper får utrymme utan snarare om hur en dominerande svensk föreställning om kvinnlighet äger rum och också om hur kvinnor utövar makt mot varandra. Maktrelationer utifrån kön kan alltså inte förstås utan att man ”samtidigt förhåller sig till den ojämlikhet som skapas utifrån ras, sexualitet och klass” (s. 46). Slutsatsen los Reyes drar är att om enbart konflikter mellan könen fokuseras innebär det att man bortser från andra förtryck:
En viktig utgångspunkt i intersektionella analyser är att kön (i likhet med klass, etnicitet, sexualitet) aldrig uppträder som en renodlad relation, utan den samspelar och förvandlas av andra maktrelationer. Eftersom kvinnor aldrig är ”bara” kvinnor är könsrelationer – lika lite som klass, ras/etnicitet eller sexualitet – inte tillräckliga för att förklara hur ojämlikhet uppstår och på vilket sätt makt utövas. (s. 46).
Även los Reyes är inne på att etnicitet handlar om tillhörighet, identitet, gemensam kultur och historia och gemensamma traditioner. Helt enkelt det som gör en grupp unik. los Reyes menar att etniska identiteter är kontrastiva d.v.s. att de skapas i mötet med andra och det är i detta möte som gränser skapas eftersom frågor om tillhörighet och identitet aktualiseras. Föreställningarna om olikheter kan då bidra till att legitimera en hierarkisk ordning. Dessa etniska skiljelinjer är heller inte fixerade eller permanenta utan kan ses som flytande; ”de måste hållas vid liv genom ständiga markeringar om vilka som tillhör den nationella (etniska) gemenskapen och vilka som ska hållas utanför” (s. 48). Frågan som los Reyes ställer sig är dock vem som definierar den etniska ordningen och på vilka grunder? Förutom att skapa en bild av kvinnligheten som vit och svensk menar los Reyes att den traditionella etniska forskningen har bidragit till en manlig norm. Ett exempel är arbetskraftdeltagandet bland invandrade kvinnor som fram till slutet av 70-talet vida överstigit de svenska kvinnornas. Här har istället en könsblindhet bidragit till att förstärka den manliga normen inom arbetslivet. En annan följd, enligt los Reyes, skulle kunna vara att människor ”reduceras till sin etniska bakgrund samtidigt som andra faktorer som klass, sexualitet, könstillhörighet eller ålder ignoreras eller osynliggörs” (s. 49).
Ur ett postkolonialt perspektiv kan också nutida former av segregation kopplas till kolonialismens maktövertagande. Under 1700-talet fanns ett biologiskt ideal och i takt med koloniseringen spreds uppfattningen om den vita rasens överlägsenhet. los Reyes menar dessutom att den etniska rangordning som finns inom arbetsmarknad och boende även den följer den koloniala världskartan. Rasism kan, enligt los Reyes som hänvisar till Blauts (1992) definieras utifrån religiösa, biologiska och kulturella skillnader och historiskt sett har rasismen förankrats i kristendomen såsom den överlägsna trosläran. los Reyes menar vidare att en ny slags rasism har tillkommit; ”den kulturella rasismen eller rasismen utan raser” (s. 50). Den ideologiska tanken blir då antingen att människor med olika bakgrund inte kan leva tillsammans eller att olikheterna berikar och bidrar till en positiv mångfald. Återigen går detta att problematisera och återigen finns processer att analysera och förstå ur ett intersektionalistiskt perspektiv.
Subjektets handlingsmöjligheter är det som los Reyes diskuterar härnäst och enskilda människors handlingar kan även de analyseras och sättas i samband med ”institutionella regelverk, sociala strukturer och ideologiska föreställningar” (s. 51) samtidigt som de också måste sättas in i en intersektionell analys.
I kapitel nio diskuterar Mirzet Tursunovic, fil.dr. i sociologi vid Göteborgs universitet, skolan och demokratifostran. Skolan har ett uppdrag att rusta barn och ungdomar med kunskaper som gör det möjligt för dem att kunna delta i demokratiska processer, skriver Tursunovic. Detta kräver att barn och ungdomar får erfara demokratiska lösningar genom öppna diskussioner. Viktigt är då att de deltagande eleverna ”känner sig och betraktas av andra diskussionsdeltagare som fria och jämlika” (s. 169). I ett mångkulturellt samhälle aktualiseras demokratifrågan än mer menar Tursunovic.
För att skapa interkulturella möten måste skolans personal tillhandahålla arenor, där elever med olika bakgrund verkligen möts och lär av varandra för att på så sätt bland annat motverka utveckling av diverse stereotypa uppfattningar om ”den andre”. (s. 171)
Tursunovic hänvisar till Ferm (1993) som menar att ett flitigare användande av forum för direktdemokrati kan vara ett sätt att skapa dessa arenor. Det är av stor vikt, enligt författaren, att reella demokratiska besluts- och arbetsformer finns eftersom elever annars kan söka sig till informella arenor för att, i värsta falla, utöva makt och förtryck över andra. Avslutningsvis refererar Tursunovic till Tomas Englund som redan på 80-talet hävdade att skolans praktik ”historiskt tenderat att i hög grad negligera den innehållsmässiga aspekten till förmån för formmässiga aspekter” (s. 184). Tursunovic menar att drygt 20 år senare kan samma slutsatser dras.
I kapitel elva visar Diana Mulinari, docent i sociologi vid Lunds universitet , hur definitionen av begreppet familjen inom familjesociologin gör att många faller utanför dess fokus och osynliggörs.
IDENTITY TROUBLE
I denna bok finns olika internationella forskare representerade. Gemensamt för dem alla är att de diskuterar nutida identitetsfrågor utifrån sina olika intresseområden. Bokens redaktörer är Carmen Rosa Caldas-Coulthard, Birminghams universitet i Storbritannien, och Rick Iedema, Sydneys universitet i Australien. De olika författarnas bidrag i boken tangerar olika domäner av begreppet identitet. För det första ses identitet som något relationellt som sker genom interaktion här och nu, men även utanför (t.ex. genom chattande, min slutsats). Vidare är identitet allt vi säger, gestikulerar, har på oss, äger; det handlar om lingvistiska, diskursiva, multimodiala och semiotiska processer. Identitet står vidare för representationer av personliga erfarenheter och känslor som uttrycks genom organiserade handlingar. Talad interaktion kan ses som basen för identitetsskapande. Identitet är heller inte förbehållet en dimension av att vara, utan flyter genom många dimensioner och domäner. Syftet med boken är följande:
The main aim that unities this book is to enhance our understanding of the processes involved in the performing of selves, groups and communities by focusing on what threatens or destabilizes their identity. (s. 6)
I det första kapitlet presenterar Rick Iedema tre teoretiska principer för analyser av identitet. Den första principen handlar om att inom ”identity development, we learn how to perform diverse relational identities in interaction with diverse others across the significant social divisions within our community, particularly age and gender, but also class, ethnicity, race, religion, and so on” (s. 18). Den andra principen slår fast att begreppet identitet behöver vara mer “scale-differentiated” vilket handlar om gå från den mindre gruppens aktiviteter till stora institutionella sammanhang. Slutligen slår Iedema genom den tredje principen fast att identitet alltid skapas genom det man åtrår och räds. Slutsatser från dessa principer blir att identiteter utvecklas och ändras; ”they are at least multi-faceted if not in fact plural” (s. 19). De kategorier, genus, kön, ålder, etnicitet, ras, religion, som identitet kan undersökas utifrån är också de pluralistiska och förändrerliga; ”our ’gender’ identity is never so simple as being just ’masculine’ or ’feminine’” (s. 19). Det finns, enligt Iedema, alltid en motsats mellan vår subjektiva identitet och den identitet vi önskar uppnå. ”Normalizing forces” (s. 20) driver på och förutom att det kan uppstå ett glapp mellan vår subjektiva identitet och den vi försöker visa upp utåt så är vi också olika människor inför olika mottagare; ”we shift in our lives from dealing with those who are much younger or much older, much weaker or much stronger, and those whose ways of life are very different from our own” (s. 21). Iedema menar vidare att utifrån ett sociokulturellt perspektiv medieras identitet utifrån såväl mikro-sociala handlingar som makro-sociala strukturer. Vi konstruerar vår identitet utifrån de erbjudanden som ges oss ”by our general positionality and our particular trajectory of experiences, encounters, options for actions” (s. 21). Utifrån detta sätt att se på identitet menar Iedema att det sociokulturella perspektivet gynnas framför det individualpsykologiska. När vi möter institutioner möter vi inte bara dem själva, vi möter också, enligt författaren, deras människor, artefakter, diskurser, praktiker och kontexter. Samtidigt lever vi en globaliserad värld som gör att makroperspektivet vidgas alltmer.
Iedema för fram att identiteter legitimerar den dominerande ideologin av autonoma individer som moraliskt ansvariga för sina handlingar. Genom detta gynnas de som är medlemmar av dominerande kategorin, eller den situerade praktiken. Åtrå och rädsla hos en minoritetsgrupp skapar och utvecklar också en identitet genom att dess medlemmar t.e.x kräver sina rättigheter, kräver att få bli sedda. Sammanfattningsvis menar Iedema att ”notions of identity tend to emphasize invariance over change, unity over multiplicity, and neglect to examine whether notions of identity apply in the same sense at different timescales of activity or to units of analysis” (s. 23). Vi behöver språk för att kunna uttrycka våra sanna identiteter, menar Iedema, språk som kan ta oss förbi stereotyper definierade av institutioner. Iedema refererar till Paulo Freire som ”asks us to try to speak an authentic word, to try to name ourselves outside the realm of names given to us by social institutions and the interests of power” (s. 39).