User:Sara F/Per Linell - kap 1-3

Per Linell: Approaching dialogue: Talk, interaction and contexts in dialogical perspectives (1998) kap 1-3

Per Linell inleder sin bok med att beskriva och ställa två skilda analytiska perspektiv på diskurs och kommunikation – monologism och dialogism - mot varandra. Han är en varm förespråkare av den senare, vilken utmanar det dominerande formalistiska tänkande inom lingvistiken. Hans syfte är också att lyfta fram en alternativ tolkning av den funktionalistiska dialogismen och därmed visa på att de båda perspektiven kan överlappa och komplettera varandra snarare än att stå i tvär motsats till varandra.

Monologism

Språk

“Monologism is based on a code model of language. All essential parts of the whole language system are assumed to be internalized by the individual speakers, thus constituting their ‘linguistic competence’. Language provides the individual speaker with the words and constructions, and as a consequence, he can deploy these linguistic units and rules in cognition and communication” (s 26).

Inom detta perspektiv betraktas språk som ett system, snarare än en form av praktiker. Språk se som ett hårt strukturerat fenomen (langue), bestående av regler och strukturerade enheter sk S-units (S-enheter) som ex meningar, verb, fonem. Alternativt kan man istället tala om lingvistiska tecken och symboler vars betydelse kan förändras, men bara efter vissa bestämda regler vilket innebär att deras mening ändå är förutsägbara se s 25:.”Lingvistic expressions have their associated semantic representations, or interpretations, and these are assumed to be context-free, being tied to abstract types rather than utterance tokens” (s 28). Enligt denna logik är språk det som kommer först, därefter den lingvistiska praktiken, eftersom språkkoden måste finnas innan den kan användas. Då lingvister inom denna tradition föredrar en form- och uttrycksbaserad analys till förmån för en mer meningsorienterad, ses diskurs som sekundärt. Diskursiva praktiker analyseras utefter föreställningen om att aktörer agerar uteslutande som individer och att deras handlingar och yttrande kan betraktas som individuella produkter som tillkommit utan påverkan av social interaktion eller kontext. Även om det tas hänsyn till sociala faktorer som kön, ålder, socio-ekonomisk bakgrund eller maktförhållanden, ses dessa som stabila kategoriseringar, snarare än föränderliga kontextuella förhållanden.

Kognition och kommunikation

I den lingvistiska världen är monologismen det dominerande paradigmet, och historiskt sett har detta formalistiska ramverk också en lång intellektuell historia inom västerländsk filosofi och annan teoribildning (s 17). Monologismen ryms inom en Cartiesisk filosofisk-kulturell ram och karaktäriseras därför av dikotomiska föreställningar kring begrepp som kognition - kommunikation, diskurs - kontext, mening – uttryck osv. När det gäller förhållandet mellan kognition och kommunikation, kan dessa helt särskiljas genom att kognition ses som en symbolbaserad aktivitet som sker inuti en individs huvud utan interaktion med andra. Det handlar om att en bearbetning av någon form av innehåll, ofta kallad information, snarare än meningsskapande handlingar (s 18). Tänkande beskrivs ofta som i metaforer som är kopplade till datorer och dataprogrammering:

” The processing of information takes place within the minds programmed into the brains of individuals” […].The mind is thus a complex system, ’a machine’, for processing information from ‘input’ to ‘output’” (1998 s 18-19)

Genom att monologismen är individorienterad i sin analys, uppfattas kommunikation primärt som ett utbyte av handlingar mellan individer. Det framställs som en till-från-process, en kommunikationskedja från talare till lyssnare, där budskap överförs genom skilda former av talaren som sedan processas av lyssnaren. Lyssnaren behöver inte respondera på talaren.(Jmf Lärande som överföring av kunskaper.)”Communication is therefore considered to have taken place as soon as a sender A has expressed a message and a recipient B has understood it (in accordance with A’s intentions)” (s 24). Enligt denna model är det inte nödvändigt att B ger respons tillbaka för att klargöra att han tror sig förstått A:s budskap. Här läggs med andra ord mer fokus på individuella handlingar på bekostnad av social interaktion.

Written Language Bias (WLB)

Witten language bias (WLB) - att skrift underförstått eller explicit uttalat har högre prioritet och status än talat språk – och som beskrivs mer utförligt i Linells bok med samma namn, tas även upp i de första kapitlen av ”Approaching dialogue”. Han beskriver hur detta fenomen sällan erkänns av lingvister, och hur det bekräftas av inflytelserika teoretiker såsom Sassure, Bloomfield, Chomsky. Dessa ger uttryck för föreställningen om att skrift är ett sätt att fånga det talade, ett slags fotograferande av språket, som bevarar eller närmast konserverar tal så det lättare går att i efterhand observera och analysera språket och även kommunikationen mellan individer (s 29). (Jmf CA). Som Linell skriver:

”Written language is both a model for what language is like, or should be like, and it is the medium within which we work with and describe language (in texts, dictionaries, grammar books, transcriptions, etc.)(1998 s 28).

Att vi väljer att producera våra avhandlingar genom en skriftlig text är också ett uttryck för WLB, och, som Linell påpekar, andra medier som bilder, film och musik anses inte ha samma potentialer som text. Det är också vanligt förekommande att kroppsspråk och annan icke-verbal kommunikation förbises helt eller delvis i analyser av samtal, språk och kommunikation. Vidare ses det talade språket som grammatiskt icke-korrekt (att skriva som vi talar blir otänkbart) och därmed ges vissa strukturer företräde framför andra: Hela meningar är att föredra framför kortare, mer avhuggna uppbyggnader av språket som uppfattas som ofullständiga och fragmentariska. Lexikon bidrar till att upprätthålla skenet av att ord har oföränderliga fasta betydelser och det läggs förvånansvärt mycket fokus på fonetiska segment och skrivna decontexualiserade ord i språkanalyser. (Detta avspeglar sig även i språkundervisningen i skolan och redan i de första årskurserna med varianter av den s k syntetiska läs- och skrivmetoden). Linell föreslår också beteckningen tecknat språk istället för teckenspråk, då det sistnämnda för tankarna till enskilda tecken och frysta stilla poser snarare än de dynamiska rörelser som det rör sig om (s 32).

Dialogism

Språk

Dialogismen befinner sig inom ett hegelianskt filosofiskt-kulturellt ramverk där språk ses som diskurs, praxis och kommunikation. Det har vunnit mark inom en rad discipliner, alltifrån sociologi och antropologi till psykologi och lingvistik, och kan ses som ett tvärvetenskapligt förhållningssätt. Språk betraktas utifrån ett funktionalistiskt tankesätt där det läggs en tonvikt på dess diskursiva aspekter (D-aspekter) såsom tolkning, meddelande, kontext, förståelse, genre, respons osv.. Linell poängterar att språk visserligen inte kan isoleras eller separeras från språkstrukturen, men i en analys bör aldrig strukturen i sig prioriteras över det kommunikativa handlandet som ligger införlivat i det. Språkstrukturen är inte oföränderlig, utan dynamisk på så sätt att den (re)konstitueras genom personers kommunikativa och kognitiva aktiviteter. Linell påpekar också att de S–enheter, som språkstrukturen består av, är dekontextualiserade abstraktioner som i vissa fall helt enkelt är framtagna eller vidareutvecklade av lingvister för särskilda syften som att forma språkstandardisering eller språkundervisning (s 4).

Kognition och kommunikation

Dialogismen ser alltid till interaktionella och kontextuella aspekter, och vid analyser av språk som handlande och mening talas det om individer-i-dialog-med-partners-och-kontexter (s 8) Vidare anser man att alla kognitiva och kommunikativa handlingar är riktade till någon (eller något?). Det kan vara i form av ett svar eller en (ofta implicit) respons på någon/något (s 35)– den andra finns alltid närvarande menar Linell:

”Dialogism will stress interactional and contextual features of human discourse, action and thinking […] [W]e deal with communicative actions which are other – oriented (and mutually other – oriented) in character, i.e. they must be couched in social-interactional, rather than intramental and individual, terms. The other-orientation is there even if the other is not actually co-present” (s 36).

Till skillnad från monologismens dikotomier skriver Linell om dialogismens ”conceptual intertwinement” : Här ses förhållandet mellan kontext-diskurs, kongnition-kommunikation, individ–samhälle, self-other, initiativ-respons, talare-lyssnare, struktur-process, tradition-rekonstrution osv. som dialektellt, de är beroende av varandra, inte motsatspar (s 36). Med andra ord kan vi inte analysera en av dessa utan att samtidigt ta den andra i beaktning. Om vi ser på kommunikation och kognition anses dessa vara närvarande samtidigt i både intrapersonella och interpersonella processer och praktiker. Kommunikation har kognitiva aspekter och kognition involverar inter/intrapersonelll kommunikation (genom ett tyst tänkande och resonerande med sig själv eller i en mer öppen interaktion med omgivningen). Linell definierar kommunikation ur detta perspektiv som en ’emellan-process’, istället för en ’till-från-process’ och en ”interaction between different individuals, minds, organisms or systems (including subsystems of the individual mind” (s 17).

Dialoger

Dialoger och ansikte-mot-ansikte-aktioner är det som oftast analyseras och används som illustrerande exempel av företrädare för dialogismen, men, som Linell påpekar, så finns det monologisk teori om dialoger och dialogisk teori om monologer (s 9). När inte ens själva tänkandet är en isolerad företeelse, helt utan påverkan eller interaktion med andra, är frågan hur vi definierar en monolog? Detta ger dock inte Linell svar på. Däremot beskriver han hur dialoger är uppbyggda på komplementära, snarare än symmetriska, deltagarroller. Parterna har skilda utgångslägen och/ eller erfarenheter och i kommunikationen sinsemellan delar de inte bara kunskaper utan uppnår (förhoppningsvis en ömsesidig förståelse om det som kommunikationen handlar om, eller som Linell uttrycker det:

”the requirement is not only that something becomes shared knowledge through the communicative process, but also that the parties somehow mutually provide evidence that they have established an intersubjectively valid, ‘shared’ understanding of the things talked about” (s 24).

Genom att se på diskurser som ”dynamiska och ömsesdidiga beroenden mellan individer som aktörer-i-specifika-interaktioner-och-kontexter” blir det tydligt att dialogismen, som Linell tolkar det, ställer diskurser i ett nära förhållningssätt till kommuniktion:

”There is also an alternative interpretation of the dialogistic or functionalistic stance, which would give the issue a slightly different twist; we then try to escape from positions assigning a clear once-and-for-all priority to either set of entities. Instead we claim that, for the competent language user, language and discourse practices are interdependent, and that a comprehensive study of both language and discourse should redress the bias of any polar view and call for systematic shifts between perspectives “ (1998, s 4-5).

Som jag inledningsvis skrev försöker Linell påvisa att dialogismen och monologismen inte nödvändigtvis behöver stå i motsats till varandra, utan att de kan komplettera varandra och att monologiska praktiker kan införlivas i ett generellt dialogiskt ramverk (s 5).