Rasidentitet och rasism

From Wikiversity

Av Ingela Holmström

Texten nedan utgår ifrån Beverly Daniel Tatums bok Why Are All the Black Kids Sitting Together in the Cafeteria? (1997) men har flera beröringspunkter med de texter som skrivits av mig tidigare och som finns publicerade här på min sida, t.ex. texterna om identitet Kultur_och_identitet och etnicitet Intersektionalitet_och_Etnicitet.

Utgångspunkten i boken är en diskussion kring tydlig rasism och rasidentitet. Att i denna text använda mig av ord som ras och rasidentitet känns inte helt bekvämt eftersom orden har en mycket mer negativ innbörd på svenska, men eftersom Tatum använder sig av dessa begrepp på engelska och jag inte hittar några begrepp på svenska som med andra ord fångar samma innebörd så har jag ändå valt att använda mig av dessa begrepp. Hursomhelst, Tatum skriver att våld går som en tråd genom alla olika "ismer" och att många av oss är både dominanta och underordnade på samma gång. Det finns ett behov av att vi ska erkänna var och ens smärta, även då vi uppmärksammar vår egen (s.27).

Då jag läste boken dök många tankar upp i mitt huvud, både nya, och sådana som legat och slumrat någonstans i bakhuvudet på mig. På ett rättframt sätt pekar Tatum på de fördelar jag, som vit medelklasskvinna, har i jämförelse med färgade människor utan att jag strävat efter att få dem. Det handlar om så vitt skilda saker som att kunna klä sig som man vill till att kunna få ett jobb. Jag insåg att jag varit precis lika naiv som många av Tatums collegestudenter, som hon återkommande berättar om i boken, även om jag lever i Sverige och boken har sin utgångspunkt i det amerikanska samhället. I första kapitlet berättar Tatum t.ex. hur hon uppmärksammar sina studenter på vilka de omger sig med genom att fråga hur många som växt upp i en omgivning där de flesta människor hör till samma "rasgrupp" som de själva (s. 4). Då sträckte de allra flesta studenterna upp händerna, precis som jag själv skulle ha gjort. På samma sätt förklarade en ung, vit kvinna för Tatum att hon helt enkelt var normal, och att hon inte identifierade sig med något etniskt kulturarv. Hon menade också att hon i det stora hela liknade de andra människor som levde i hennes mycket homogena vita medelklassamhälle. Men Tatum menar att till och med orden hon valde var talande - för om hon är "normal" - är då alla som är olika henne "abnormala"(s.93)?

Vita människor har ett privilegium i att kunna tänka på sig själva som individer, snarare än som medlemmar av en grupp, något som däremot färgade människor redan tidigt i livet lär sig (s.102f). En av Tatums studenter menade också att de färgade studenterna mycket mer flytande kunde diskutera rasmässiga frågeställningar än de vita studenterna. Detta menar Tatum att beror på de vita studenterna ofta har liten erfarenhet av att engagera sig i sådana, något som kan härledas till att vita föräldrar ofta tystar sina barn då dessa gör rasmässiga observationer. De gör det för att de själva känner sig obekväma och osäkra, menar hon (s. 197, 201), men hävdar också att vi måste bryta tystnaden om rasism och tala om det i hemmen, på skolorna, på arbetsplatserna och andra ställen så mycket vi kan. Men det ska då vara en meningsfull och produktiv dialog man för, som ska leda till effektiv handling och social förändring. I USA säger många att det är för mycket prat om ras och rasism, men Tatum tycker tvärtom, att det inte talas tillräckligt om detta (s. 193). Hon menar att det är alltför vanligt med tystnad kring rasism och att denna tystnad behöver brytas. Men för detta krävs kurage, för tystnaden känns på många sätt säkrare och tryggare, men i det långa loppet är den faktiskt inte det (s. 203). Om tystnaden bryts, så kommer rasismens krets att bli mer och mer synlig (s.96) och man börjar se saker man kanske inte har sett förut. När man en gång har fått något utpekat för sig, så är det mycket svårt att sluta lägga märke till det, något som många av Tatums vita studenter fått erfara, då de försökt att fjärma sig från kretsen av rasism, men då utsatts för social press från vänner och bekanta som vill att man inte heller i fortsättningen ska notera rasism, att man ska komma tillbaka till den grupp man tidigare befunnit sig i, men de kan inte det (s. 100f).

Därmed inte sagt att alla vita är aktiva rasister. Tvärtom är många vita istället "passiva" sådana. Passiv rasism är enligt Tatum mer subtil och kan t.ex. ses i det hemliga samförståndet då man skrattar åt ett rasistiskt skämt, då man blundar för olika lönesättning beroende på ras, då man undviker rasrelaterade frågetsällningar och liknande (s. 11). Tatum skriver också att det säkerligen är så att vissa människor är mer fördömande än andra, och att de omfattar och bibehåller negativa och hatiska bilder av de som är annorlunda mot dem själva (s. 6) medan andra människor, som t.ex. många av Tatums vita studenter, tänker i de banorna att de inte är fördomsfulla och att de inte har någon makt, och därför har rasism heller inget med dem själva att göra (s. 8).

Tatums vita studenter betonar sällan det att vara vit, något som Tatum också noterar att är vanligt inom andra grupper i samhället. T.ex. så betonar homosexuella att de är just homosexuella, medan heterosexuella inte gör på motsvarande sätt och kvinnor betonar just det att vara kvinna till skillnad mot män, som inte betonar det att vara man. Det som anses vara det normativa i samhället, som att vara vit eller man tycks alltså medföra att man inte inte behöver framträda och betona den speciella egenskapen. Här drog jag genast en parallell till vårt svenska samhälle, där döva människor känner grupptillhörighet och en styrka i att betona att de är just döva, medan samhällets hörande omgivning på motsvarande sätt inte har behov av att kalla sig just hörande. Tatum beskriver det som att identitetsaspekten är målet för andras uppmärksamhet och att de delar av vår identitet som fångar vår uppmärksamhet är just de som andra människor noterar (s. 21).

I USA är arbetsplatsen en av få platser där vita och färgade människor regelbundet korsar varandras liv, skriver Tatum. Där kommer också diskussionen upp om "positiv särbehandling" och om "omvänd rasism". Dessa uttryck bör enligt Tatum hållas isär, för om någon använder dessa fraser i samma mening så tar hon det som ett tecken på att det behövs en lektion om vitas privilegier (s. 114f). Hon skriver vidare att det i USA varit mycket debatt kring positiv särbehandling, men att mycket liten uppmärksamhet ahr riktats mot att klargöra själva konceptet. Politiker har också använt "positiv särbehandling" och "kvotering" på likalydande sätt. Detta har medfört en förvirring hos folk menar Tatum. Hon berättar också att "kvotering" har en motbjudande historia av diskriminering och exkludering (s. 116). Begreppet "positiv särbehandling" introducerades i USA år 1965 i en order som undertecknades av president Lyndon Johnson. Denna order förpliktigade federala etreprenörer att använda positiv särbehandling t.ex. genom att de arbetssökande skulle behandlas utan hänsyn till ras, färg, religion, kön eller nationellt ursprung (s. 116f). Tatum skriver att Dovidio m.fl. senare dragit slutsatsen att positiv särbehandling ofta har tolkats som att "när alla saker är likvärdiga, ta minoritetspersonen" (s. 121). Men det finns en ironi som smugit sig in i detta menar Tatum, och det är att ju mer kompetent den svarta personen är, desto mer verkar förutfattade meningar förekomma, som att man inte kan anställa honom/henne för att han/hon är överkvalificerad, kommer att flytta vidare till nytt jobb snabbt osv. Tatum har själv på sitt arbete sett att svarta sökanden till tjänster, som har ansetts vara för bra för att ignoreras samtidigt kommit att betraktas som varande för bra för att anställas (s. 122).

[edit] Några reflektioner

Efter att ha läst Tatums text snurrar många tankar i mitt huvud. Inte bara sådana tankar som har med ras och rasism att göra, utan också sådana tankar som trängt sig in genom att jag kunnat dra likhetstecken mellan det Tatum tar upp och hur det kan vara att leva som döv i dagens Sverige. Mina tankar rör bland annat dövas möjligheter att få arbete, då jag av egen erfarenhet vet att det är mycket vanligt att man väljer bort att anställa någon som är döv, hur kompetent personen än visar sig vara och även om den döva personen har bättre meriter än hörande medsökande. Mina tankar handlar vidare om sådant som hur man identifierar sig med andra i samhället och hur andra ser på mig. Vem är jag i andras ögon? Hur formar det min identitet? Och vilka kategorier används för att "placera" mig i olika fack? Hur mycket har min uppväxt och min omgivning påverkat mitt sätt att tänka?

Då vi ska skapa en samlad resurs som ett led i vår examination i kursen KOIIA II vill jag ta med mig tankar kring identitet, likheter mellan dövas liv i samhället och Tatums beskrivning ovan om rasism vidare till denna resurs. För mitt kommande avhandlingsarbete kommer denna resurs att vara till stor nytta då jag intresserar mig mycket för hur identiteter skapas och formas, med särskilt fokus mot det som jag kallar "dövsamhället".

[edit] Kommentarer

Här kan du skriva in de kommentarer eller tankar du har kring min text ovan.