Kultur och identitet

From Wikiversity

Av Ingela Holmström

Texten här nedan har sin utgångspunkt i Riley, Wikan, Feuer och Feinberg och deras diskussioner kring bland annat kultur och identitet.

Contents 1 Kultur - ett mångtydigt begrepp 2 Identitet eller identiteter 3 Referenser 4 Kommentarer

[edit] Kultur - ett mångtydigt begrepp

"When a man is subject to violence, it is called torture, but when a woman is subject to violence, it is called culture."

Dessa minnesvärda ord yttrade Nasim Karim inför det norska parlamentet, berättar Unni Wikan i Generous Betrayal - Politics of Culture in the New Europe (2002, s. 107). Nasim Karim är en norsk kvinna med pakistanskt ursprung som blev den första kvinnan i Norge som fick sitt påtvingade äktenskap annullerat av rätten. Hon har levt under skyddad identitet i många år och har bl.a. skrivit en fiktiv bok, Izzat - For the Sake of Honor (1996) om en kvinna som heter Noreen och hur hon, från att ha haft en bra uppväxt blir intvingad i ett äktenskap, som hon senare flyr ifrån. Men den fiktiva berättelsen om Noreen har sin sanna motsvarighet i många andra historier, som utspelat sig, och som fortfarande utspelar sig, i länder som Norge och Sverige. Wikan berättar om flera olika kvinnors öden i sin bok, och tvingar upp våra ögon för vad som sker mitt framför oss, men som ursäktas med att det handlar om kultur. Hon tar upp hur t.ex. barnomsorgsmyndigheter i Norge är rädda för att man ska tycka att de inte respekterar invandrares kulturer och att de ska bli betraktade som rasister om de blandar sig i vad de uppfattar som missförhållanden i hemmen. Många norrmän upplever att kulturbegreppet ofta används för att märka dem som rasister och på motsvarande sätt så upplever många invandrare, enligt Wikan, att begreppet kultur används för att stereotypisera dem och samtidigt sudda bort respekten för individen. Det blir också ett hinder för att nå integration.

I Norge har man slagit fast att invandrare har rätt att bibehålla en separat kulturell identitet och att de ska bemötas med respekt för sin kultur, men om denna kultur kommer i konflikt med norsk lag och de grundvärderingar som det norska samhället vilar på, så måste kulturen ge vika till förmån för lagen. Detta finns inskrivet i "Goals and Objectives for Immigration Policy" (Stortingsmeldning 1987-88) (Wikan, s. 70).

Antropologen Paul Bohannan menar, enligt Wikan, att kulturen idag har gått vilse och att begreppet används lite hipp som happ för att främja olika typer av specialintressen. Som ett exempel på detta berättar Wikan om hur hon själv kan få samtal där de som ringer har två helt olika syften: Den ena typen av samtal kommer från t.ex. socialarbetare som berättar att de arbetar med en familj där mannen slår sin fru och sina barn, men som hänvisar till att det är deras kultur att göra så, så vad ska de göra? Den andra typen av samtal kommer från advokater som vill att Wikan ska vittna i rätten till förmån för män som står åtalade för att ha misshandlat t.ex. sin fru, med hänvisning till att de gör så för att det är deras kultur. Wikan menar att "kultur" har kommit att stå för det exotiska och främmande istället för det gemensamma mellan människor men hon betonar att konflikten egentligen inte ligger mellan en invandrarkultur och en västeuropeisk kultur, utan mellan ett urbant och ett lantligt sätt att leva.

Det är dock inte kulturer som möts, skriver Wikan vidare, för "kultur" är ett ord, ett begrepp - och sådana kan inte mötas. Istället handlar det om att människor möts. Samma tankar finns hos Walter Feinberg, som i sin bok Common schools, uncommon identities (1998) bland annat tar upp det att visa varandra respekt. Han menar att respekt är något som inte ges av en kultur till en annan kultur, eller av en kultur till en individ, utan istället är det något som individer ger till varandra (s. 89).

Feinberg har som syfte med sin bok att utveckla en motivering för en allmänn utbildning. Han vill utveckla en slags utbildningsteori som lyssnar till föräldrars och andra samhällsmedlemmars intresse och oro då de vill att skolorna ska stödja de värderingar och den identitet som finns i det egna samhället (s. 1), för han beskriver det så att många föräldrar oavsett vilken kulturell position de har, delar en önskan om att de egna barnen ska få en skolerfarenhet som stödjer deras gemensamma värderingar (s. 17). Det är viktigt att skolorna lär barn hur de ska välja, men inte vad de ska välja och att den lär dem hur de kan förbättra sina egna idéer samt hur de kan tala och skriva på ett autentiskt och övertygande sätt (s. 245). Om barnen utvecklar en mer frågande attityd, så har skolan gjort sitt jobb menar Feinberg (s. 241).

Vad är då kultuens roll inom utbildningsområdet? Feinberg menar att lärande aldrig förekommer utanför kulturen, utan alltid inom den och på grund av den. Kultur förutsätter villkor för lärande och gör lärandet möjligt (s. 63f), men inget säger att det är kulturen ensam som bestämmer det sätt man ser på världen eller att den gör det på ett sätt så att delar av världen inte är tillgänglig för människor från mer än en kultur (s. 72). Man kan fråga sig om det är möjligt att översätta erfarenheter från en kultur till en annan. Om det inte är säkert att man kan känna med eller bedöma andra kulturer - hur kan man då berättiga att ha en skola för alla barn från många olika kulturer?

"Stark kulturalism" menar att det finns en ogenomtränglig vägg mellan kulturer så att vi inte riktigt kan förstå varför medlemmar av andra kulturella grupper gör som de gör (s. 86), men Feinberg menar att detta är fel, och ger som exempel på detta hur föräldrar från olika kulturer har en bättre förståelse för varandra utifrån föräldraskapet, än de som är föräldrar och de som inte är det inom den egna kulturen.

I sin bok tar Feinberg också upp begreppen pluralism och multikulturalism. Han menar att dessa två kommer från samma källa (en liberal politisk och utbildningsmässig teori), men att de leder i olika riktningar och representerar olika sociala visioner. Pluralismen tillåter att kulturell respekt är en del av ett demokratiskt samhälle och är ganska tillåtande mot kulturella anknytningar i skolan medan multikulturalismen istället uppmuntrar till kulturell identitet och till stolthet över sin egen kulturella tradition.

Hittills har jag tagit upp hur man kan se på kultur och hur den kan förekomma i olika miljöer, men vad betyder egentligen begreppet "kultur"? Själva ordet kommer ursprungligen från latin och betydde där ungefär att "arbeta med djur eller på åkrarna", men begreppet har sedan utvidgats genom åren, så att det t.ex. på 1200-talet kunde referera till en täppa eller ett fält som var kultiverat och på 1500-talet refererade det till utvecklingen av en särskild mental förmåga. Under 1700-talet var sedan den tyska romantiken inflytesrik och "kultur" passade mycket bra in där. Just den tyska romantiken hade troligen ett avgörande inflytande på varför idén om kultur blev så skiftande och succéartad skriver Philip Riley i Language, culture and identity(2007,s. 21ff).

Wikan menar att "kultur" refererar till värderingar, normer och kunskaper som vi associerar till ett kollektiv av människor, men det finns inte en universell defintion av begreppet. Som ett exempel på detta berättar hon att för ungefär 30 år sedan så fanns det mer än 156 definitioner av begreppet i användning (s. 80). Liknande tankegångar finner vi hos Riley, som med bl.a. Kroeber och Kluckhohn (1952) pekar på att termen kultur är mycket polysemisk och frustrerande mångtydig. De menar också att termen används alltmer frekvent och brett idag (s. 21). Eftersom termen är så mångtydig och två medlemmar i samma samhälle kan ha väldigt olika kultur menar Riley att man kan se kultur som ett slags smörgåsbord. Feinberg och Riley ger hur som helst två olika definitioner av begreppet. Feinberg menar att kultur är ett nätverk av betydelser till vilket människor har tillträde och från vilket de kan kommunicera med och känna igen andra (Feinberg, s. 4) och Riley förklarar att kultur är summan av den information, de antaganden, de värderingar och den kompetens en person behöver för att vara delaktig i samhället och i situationer i det privata livet (Riley, s. 40).

[edit] Identitet eller identiteter

Identitet är inget vi kan avgöra själva, utan det är något som avgörs av, eller konstrueras av, andra människor, skriver Riley i Language, culture and identity (2007). Han inleder nämligen sin bok med att berätta om hur han under ett besök med sin familj i Hong Kong låtit sig övertalas av dottern att gå ut och äta på en restaurang som inte var turistinriktad och eftersom de inte kunde vare sig språket eller läsa på menyn, så valde dottern på måfå något på menyn. En stund senare blev hela familjen serverad korv, bacon och ägg. Riley berättar att han fortfarande idag inte vet om det var vad som verkligen stod på menyn, eller om de blev serverade denna måltid just för att de såg ut som sådana som ville ha sådan typ av mat (s. 1f). Riley menar att vi hela tiden är omgärdade av andra, som hela tiden talar om för oss vilka vi är - vi gör det inte själva. Identiteter formas dock inte utifrån ingenting eller av sig själva, utan de är produkter av social interaktion mellan olika individer i samhället (s. 16).

I sin bok fokuserar Riley på de olika typer av "oss" och "vi" som konstrueras i interaktion med andra och han tar hjälp av två ganska olika traditioner i detta arbete: Kunskapssociologin och Etnolingvistiken. Kunskapssociologin undersöker vilka sociala faktorer som formar det som gäller som kunskap i ett givet samhälle. Den undersöker också relationerna mellan sociala strukturer och tänkande och istället för att ställa frågor som "är denna teori sann?" så frågar sig kunskapssociologer varför något varit rätt och sant för en speciell människa i en speciell kontext. Etnolingvistiken handlar istället om relationen mellan språk och kultur liksom mellan kommunikativa praktiker och kognitiva modeller för språk och tänkande. Etnolingvister försöker förstå och beskriva språkets roll i bildandet av de sätt på vilka en grupps medlemmar relaterar till världen. Riley kopplar detta till identitet: "These ways of knowing and being are the stuff which identities are made of" (s. 10).

Vi ändrar oss i olika situationer och i olika roller som vi har i vår vardag. Under en och samma dag kan jag själv ha rollen som forskarstuderande, företagsledare, vän, maka och mor. I alla dessa olika situationer tänker och agerar jag på skilda sätt och identifierar mig på olika sätt. Människorna runt mig ser samtidigt på mig på helt olika sätt och bidrar därmed till min identitet i olika kontexter, på samma sätt som jag gör det för dem. Riley beskriver detta som att identitet lika mycket handlar om ett betraktande av andra, som det handlar om ens eget görande. I sociala termer kan identitet alltså endast behandlas i referens till andra (s. 87) och social identitet skapas genom en konfiguration av medlemsskap, ett medlemsskap som är kunskaps- och språkbaserat.

Liknande tankar lyfts fram av Avital Feuer i Who Does This Language Belong To? (2008) som med Pavlenko och Blackledge (2004) menar att "identity is viewed as a dynamic and shifting nexus of multiple subject positions, or identity options, such as mother, accountant, heterosexual or Latina" (s. 9). Feuer menar att begrepet "identitet" är mycket komplext och att det har studerats och definierats i många olika akademiska discipliner men att det inte finns någon enhetlig teori eller definition som på ett heltäckande sätt beskrver allt som identitet medför. Feuer själv använder sig, med Hall (1996), av postmoderna sociologiska definitioner, som presenterar identitet som "a fluid, fragmented, and fractured phenomenon" (s. 9). Identitet är inte en beskrivning av vilka vi är eller var vi kommer ifrån, utan det handlar om vad vi kommer att bli i framtiden, hur vi framställs och hur vi framställer oss själva, skriver han (s. 10).

Feuer genomförde en forskningsstudie på ett av de största universiteten i Kanada, i en klass med studenter som hade valt att läsa en kurs i Hebreiska. Universitetet ligger i en av Kanadas största städer, vilken är multikulturell med över 100 olika etniska grupper. I staden finns en av de största judiska befolkningarna i Kanada och där finns judiska immigranter från länder som Israel, fd. Sovjetunionen, Argentina och Sydafrika. Studien inleddes efter att Feuer fått tillträde till klassen efter personlig kontakt med en professor och under två månader följde han sedan klassen genom deltagande observationer och noggranna fältanteckningar. Efter de två månaderna genomförde han ett antal intervjuer, både individuellt och i grupp, där han utgick ifrån sina fältanteckningar och tog upp diskussioner kring det judiska, kodväxling i klassen, gruppdynamik m.m. Hans studie fokuserade på språk, identitet och kodväxling och därför var han själv mycket uppmärksam på sina egna språkliga val och på hur dessa påverkade studenternas språkliga val. Feuer talade själv både engelska och hebeiska, men påbörjade alltid sitt talande på hebreiska. Om han blev tilltalad på engelska så växlade han till att svara på engelska och han var mycket noga med att tala om för studenterna att de själva helt fritt kunde välja om de ville tala med honom på engelska eller hebreiska - eller på båda språken samtidigt.

I sin studie sökte Feuer få svar på framför allt tre frågor:

1. What unique frameworks of ethnic identity do students and teachers of Hebrew constructs for themselves?

2. What is the place of Hebrew in participants´ethnic identities?

3. How did participants´ethnic identity frameworks affect classroom dynamics?

Han fann att diskussioner om judendom var en naturlig och rent av förväntad del i den hebreiska klassen och att det fanns både en enhetlig "vi"-känsla, samtidigt som det fanns olika undergrupperingar inom klassen, bl.a. beroende på den bakgrund studenterna hade. T.ex. så kunde studenter som hade bott i Israel tala hebeiska flytande, medan deras kanadensiska klasskamrater fick kämpa för att tala språket på ett sammanhängande sätt. De som talade flytande tog lätt över diskussionerna och avbröt de som inte kunde tala så bra och detta påverkade gruppdynamiken. Feuer ansåg dock att den hebreiska som talades så flytande i klassen var en slags "tonårshebreiska". Eftersom studenterna lämnat Israel i tidiga tonåren hade de detta språk med sig och då de bott i Kanada några år så verkade deras språk ha fossilerats, menar han.

För att ge en samtalspartner medlemsskap, för att inkludera eller exklundera andra i eller från en grupp eller för att befästa en identitet kan kodväxling användas, skriver Riley (s. 117). Detta finner vi också exempel på i Feuers studie, där han berättar att två av studenterna beskrev att de använde sig av hebreiska som en slags hemlig kod, som inkluderade medlemmar av deras egen nordamerikanska, judiska socialgrupp och som uteslöt andra i omgivningen. Språket användes som kontaktelement och skapade en känsla av solidartet och exklusivitet (s. 60).

Detta framgår på fler ställen i Feuers studie. För de studenter som har israelisk bakgrund var t.ex. det hebreiska språket ett slags medlemskort till en "sann israelisk identitet" och en avgörande faktor då man avgjorde medlemsskap för andra, men andra studenter pekade på hur svårt det är att få tillträde, för trots att de, då de är i Israel, försöker hålla alla sina samtal på hebreiska så envisas alltid israelerna med att svara på engelska.

Studenterna i Feuers studie hade olika syften med att de gick kursen, som att de ville upprätthålla det hebreiska språk de redan kunde och att de ville kunna föra språket vidare till sina barn, men en viktig sak som framkom i studien var att studenterna egentligen inte gick kursen främst för att lära sig hebreiska, utan för att de skulle delta i en social gruppaktivitet två gånger i veckan. Studenterna såg helt enkelt det hebreiska språket och den hebreiska klassen som något de hade gemensamt och som var en del av deras identitet.

[edit] Referenser

Feinberg, Walter (1998): Common schools uncommon identities. National unity and cultural difference. New Haven: Yale University Press. Kapitel 1, 3 & 9. Ca 80 s.

Feuer, Avital (2008): Who does this language belong to? Personal narratives of language claim and identity. University of Maryland. 137 s.

Riley, Philip (2007): Language, Culture and Identity. An Ethnolinguistic Perspective. London: Continuum International Publishing Group Ltd. 265 s.

Wikan, Unni (2002): Generous Betryal. Politics of Culture in the New Europe. Chicago: The University of Chicago Press. 69-114 s.

[edit] Kommentarer

Här kan du skriva in de kommentarer eller tankar du har kring min text ovan.