Intersektionalitet och Etnicitet
From Wikiversity
Av Ingela Holmström
Contents |
[edit] Några ord om intersektionalitetsbegreppet
Eriksson-Zetterquist och Styhre skriver i Organisering och intersektionalitet (2007) att en av de första som formulerade begreppet intersektionalitet var juridikprofessorn Kimberlé Williams Crenshaw. Crenshaw betonade dock att intersektionalitet inte är en ny teori utan är en modell som underlättar ett bredare "seende".
Det var i början av 1980-talet som det riktades kritik mot feminister i USA för att de studerade kön enbart utifrån sitt eget perspektiv (den vita medelklassens) och att de inte förstod andra kvinnors situation. Även i Sverige var det så att den vita medelklassens kvinnor hade privilegiet att definiera problem som antogs gälla alla kvinnor, och detta ledde till att utrikesfödda kvinnor blev en osynlig grupp, som man inte mer utforskade eller tog hänsyn till i samhällsdebatten, menar Eriksson-Zetterquist och Styhre. För att ytterligare förklara begreppet intersektionalitet skriver de att man kan tänka sig ett prisma som en metafor för begreppet. Då en ljusstråle träffar ett prisma kan den brytas upp i en mängd olika frekvenser och visa många olika färger som vi annars inte kan se. De menar att "prismat hjälper oss att se en annan värld än den vi tar för given." (s. 181) För mig var användningen av denna metafor något som gjorde begreppet mycket mer lättförståeligt och gripbart.
Intersektionalitetsperspektivet har sitt ursprung i olika akademiska discipliner och forskningstraditioner men har också formulerats för att kunna hantera föränderliga, skiftande och mångfacetterade sociala relationer skriver Eriksson-Zetterquist och Styhre vidare och de menar att om man använder sig av intersektionalitet som ett analytiskt begrepp, så får det en mängd konsekvenser. En av konsekvenserna är att forskaren måste kunna hantera och växla mellan flera olika perspektiv och förklaringsmodeller samtidigt och han/hon måste utveckla en viss distans till hur händelser kan förklaras. Paulina de los Reyes skriver i "Intersektionella perspektiv på etniska relationer" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, red. Peterson och Hjerm, 2007) att "En viktig utgångspunkt i intersektionella analyser är att kön (liksom klass, etnicitet och sexualitet) aldrig uppträder som en renodlad relation, utan den samspelar och förvandlas av andra maktrelationer" (s. 46). Enligt de los Reyes ifrågasätter intersektionalitet om könsrelationerna är viktigare och går före alla andra maktrelationer. Begreppet har enligt henne ända från början använts i diskussioner kring maktförhållanden som baseras på kön, klass och etnicitet. Hon skriver dock att det här i Norden först är under de senaste åren som det intersektionella perspektivet blivit föremål för en akademisk debatt.
Makt och förtryck är två centrala begrepp inom studier av intersektionalitet skriver Eriksson-Zetterquist och Styhre och de menar att kvinnor som grupp ofta ses som underordnade män som grupp. Om man ser männen som norm så blir de också betraktade som mer normala och hamnar då högre upp i samhällsordningen än kvinnor. Ett exempel på detta är att i början av 1990-talet så var bara 3 % av styrelseledamöterna i olika företag kvinnor. Men Eriksson-Zetterquist och Styhre berättar också som kontrast till detta tänkande att psykologen Janet Shibley Hyde i en studie från 1974 kunde visa att män och kvinnor egentligen är mycket lika varandra. Shibley Hyde undersökte nämligen 2 000 olika områden och kom fram till att i 1 996 av dessa fanns inga könsskillnader! Så för att förklara varför det t.ex. i vissa företag i USA i högsta ledningen bara finns män och vissa kvinnor medan det inom produktionen bara finns färgade kvinnor, så räcker det inte med att bara titta på kön. Man måste också ta hänsyn till klass, etnicitet och hudfärg. Det är där intersektionalitet kommer in.
Intersektionalitet sätter inte någon kategori framför någon annan utan man antar att de olika kategorierna samverkar och att de skapar konstruktioner som liknar varandra, samtidigt som de är avgränsade från varandra. Man kan därför få mer nyanserade studier av hur människor påverkas av olika kategorier genom att titta på hur de samverkar menar Eriksson-Zetterquist och Styhre.
[edit] Etnicitet
Vad begreppet etnicitet står för, kan vi själva genom vår vardagsförståelse bilda oss en ganska klar uppfattning om, skriver Peterson och Ålund i "Etniciteter: Ras, kön, klass, identitet och kultur" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, red. Peterson och Hjerm, 2007). Men begreppet används på många olika sätt och betecknar olika fenomen som tillhörighet, tradition, religion och identitet och det är ett laddat ideologiskt och politiskt begrepp som "bär med sig förtryckande synsätt [...] som leder till marginalisering, exkludering och sociala ojämlikheter." (s. 22) Författarna menar att etnicitet därmed inte är något oskyldigt begrepp.
Var kommer då termen etnicitet ifrån? Peterson och Ålund skriver att det är en term som kan härledas från det gamla grekiska ordet "Ethnicos" som under antiken betecknade människor som stod utanför samhället eller som var kulturella främlingar. Fortfarande idag kopplar vi etnicitet till grupper som har minoritetsstatus, som hör till lägre klass, är migranter eller som upplevs som kulturellt främmande menar de. I det mångetniska samhället har etnicitet kommit att i ökande grad omfatta sociala och kulturella relationer mellan majoritet och minoritet men också i reglering av kulturpluralism.
Paulina de los Reyes menar i "Intersektionella perspektiv på etniska relationer" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, se ovan) att etniska identiteter får mål och innehåll först i mötet med andra grupper och att skiljelinjer mellan etniciteter inte är fixerade eller absoluta, utan att de hålls vid liv genom ständiga markeringar om vilka som tillhör gemenskapen och vilka som ska hållas utanför. Vad som gör en grupp unik är egenskaper som identitet, gemensam kultur och historia och gemensamma traditioner. Dessa egenskaper antas skapa en sammanhållning inom gruppen i relation till andra grupper skriver hon. Även Peterson och Ålund visar på detta i "Ungdomar och identitet" (i samma bok som ovan), då de skriver att de har sett att frågor kring etnicitet ständigt är närvarande i förortsinvånares vardagsliv, men att det här handlar om "nya etniciteter" som kommit till genom en sammansmältning av den svenska etniska kulturen med andra kulturer. Dessa nya etniciteter förnekade inte etniska skillnader utan de "omdefinierade, omvandlade och överskred istället rådande etniska diskurser och praktiker för att artikulera nya kollektiva identiteter som bättre svarade mot deras vardagslivs erfarenheter i en svensk multikulturell miljö". Peterson och Ålund menar att en individs identitet skapas tillsammans med andra i olika gruppgemenskaper där olika kulturella element blandas och skapar blandidentiteter. De menar vidare att det främst är unga, utanförställda svenskar som hör till dessa nya etniciteter, men att det positivt nog snarare är en fråga om en förbindelse än en åtskillnad som dessa etniciteter uttrycker. Unga människor söker en värld där kulturella olikheter inkluderas och mänskliga rättigheter erkänns skriver de.
"Ras" och rasism
Den svarte sociologen W.E.B. Du Bois förespådde redan i början av 1900-talet att ras skulle bli det största problemet under det kommande århundradet skriver Peterson och Ålund i "Etniciteter: Ras, kön, klass, identitet och kultur" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, red. Peterson och Hjerm, 2007). Det var också enligt dem Du Bois som grundade en sociologi om ras och rasrelationer. Du Bois skrev bland annat om ett existentiellt dilemma som svarta amerikaner levde med och om svarta och vitas olika positioner som ledde till olika psykologiska former av medvetande. Samtidigt som Du Bois skrev om svarta amerikaners existentiella dilemma så anlitades Gunnar Myrdal 1938 av en amerikansk stiftelse (Carnegie Corporation), för att studera den svarta befolkningens situation. Myrdal skrev i denna studie om det moraliska dilemma som vita amerikaner levde med, då hans slutsats i studien var att de svartas problem (av honom kallat "Negroproblemet") egentligen var just den vite mannens problem. Fortfarande idag citeras Myrdals verk ofta i undersökningar av rasrelationer i USA skriver Peterson och Ålund.
Under 1800-talet blidades en slags "rasteori" som ofta kallats för "vetenskaplig rasism". Denna teori menade att man kunde definiera olika raser biologiskt efter t.ex. fenotypiska kännetecken (existerande eller påstådda), eller intellektuell och moralisk över- eller underlägsenhet. I denna "rasteori" utformades en hierarki i vilken den "ariska rasen" definierades som den högsta och mest överlägsna medan t.ex. judarna hamnade längst ned skriver Nora Räthzel i "Teorier om rasism" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, se ovan) och hon berättar vidare att begreppet rasism kom in i det engelska språket genom en översättning av Magnus Hirschbergs tyska bok Rassismus 1938. I boken förkastar Hirschberg den vetenskapliga rasismen, något som forskare under 1950- och 1960-talen också senare gjorde med hjälp av vetenskapliga bevis. Under senare år har även genetiker förkastat den berättar Räthzel. I Sverige fick den s.k. "rashygienismen" snabbt fäste under 1930-talet, skriver de los Reyes, Molina och Mulinari i Maktens (o)lika förklädnader (2006/2003) och i och med inrättandet av det berömda Rashygieniska institutet i Uppsala så blev Sverige ledande då det gällde att akademiskt förankra och utveckla rashygienismen. Detta medförde enligt de los Reyes, Molina och Mulinari att den koloniala mentaliteten finns även i Sverige, trots att vi inte haft kolonier som Storbritannien och Nederländerna.
Enligt Balibar (1988), som Räthzel refererar, så finns det tre former av rasism: antisemitismen, kolonialismen och rasismen mot den svarta befolkningen i USA. Enligt henne konstaterar Balibar att rasismen "erbjuder en konstruktion av en ren ras för konstruktionen av nationen" (s. 68) och att detta leder till en motsägelse mellan rasism och nationalism eftersom rasismen strävar efter en "ren medlem" av nationen - men dessa krav lever inte ens alla medlemmar av majoriteten upp till.
Räthzel skriver också att det idag finns nyare former av rasism, nämligen "Kulturell rasism" och "Differentiell rasism". Ett exempel på detta är att den nya högern menar att människor som tillhör olika kulturer måste stanna på de platser de hör hemma för annars kan inte den kulturella mångfalden bevaras. En kultur, som t.ex. den franska har lika stor rätt att finnas till och bevaras som andra och om andra kulturer etablerar sig i landet så är den franska ursprungliga kulturen hotad.
Genus och etnicitet
I de flesta västeuropeiska länder idag har den traditionella arbetsfördelningen i hemmet försvagats, skriver Diana Mulinari i "Familjer över gränser" (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, red. Peterson och Hjerm, 2007). Man har börjat betrakta familjen som institution på andra sätt från 1960-talet och framåt, då strukturfunktionalismen kritiserades, skriver hon. I sin text vill Mulinari analysera hur familjen görs bland grupper som konstruerats som perifera och hon berättar att familjerelationer har kommit att få andra kulturella betydelser i och med migrationsprocesser. Familjerelationerna påverkas t.ex. av nya teknologier, förändringar i arbetets organisering och av arbetsvillkor. Ett område där könskulturen däremot inte har förändrats i och med migrationsprocessen är det som handlar om omsorg. Fortfarande förväntas kvinnor vara de som tar hand om t.ex. gamla och sjuka skriver Mulinari, och i västerlandet har det ofta skapats bilder av att "andra kulturer" respekterar äldre människor mer, och tar bättre hand om dem, men man glömmer då lätt bort att det inte är alla som i det nya landet får möjlighet att ta del av välfärdssystemet där. Många gånger har man hävdat att "invandrarfamiljer" själva vill ta hand om omsorgen för sina barn och gamla och därigenom har man försökt att legitimera demonteringen av välfärden.
I Sverige finns en föreställning om att invandrade kvinnor är offer för patriarkala värderingar som finns i deras hemländer. Man förlägger patriarkatet i en annan kultur och tänker att könsmaktsordningen hör till platser utanför Sverige, skriver de los Reyes, Molina och Mulinari i Maktens (o)lika förklädnader (2006/2003), men detta leder bara till att brott mot invandrade kvinnor kan upprepas igen och igen eftersom tankesättet blir en slags täckmantel för rasistiska och patriarkala strukturer i Sverige. Invandrade kvinnor är utsatta för ett "dubbelt förtryck" i och med att förtrycket kommer från både den egna gruppen och från majoritetssamhället. De s.k. hedersmorden i Sverige är ett exempel på detta, skriver de. Hursomhelst så finns det mycket som tyder på att den manliga dominansen försvagats som en följd av att man inkluderas i en välfärdsstat, men samtidigt kan migration, institutionell rasism och demontering av välfärdsstaten också göra att patriarkala mönster istället förstärks inom vissa familjer skriver Mulinari (i "Familjer över gränser").
Kvinnocenter finns överallt i Sverige, men om man söker efter dem, t.ex. på kommunernas hemsidor, så hittar man inte en enda, skriver Helene Thomsson i "Feministiskt integrationsarbete - eller vem ska definiera vems behov?" (i Maktens (o)lika förklädnader, red. de los Reyes, Molina och Mulinari, 2006/2003). Hon berättar också att om man ringer runt till informationsavdelningar och kommunkontor så vet de heller ingenting om sådana verksamheter. Det är alltså svårt att hitta kvinnocentren, trots att de är så vanliga! Det typiska kvinnocentret är enligt Thomsson mellanstort med ungefär 20-25 besökare om dagen, ligger i södra Sverige och drivs som ett tidsbegränsat projekt. På centren möts kvinnor med invandrarbakgrund för att framför allt sy. Undervisning i svenska och caféverksamhet brukar också finnas. De flesta besökarna kommer dit frivilligt, för att de vill ha något att göra, men några är hänvisade dit för t.ex. praktik eller för arbetsmarknadsunderstött arbete. Det mest positiva med kvinnocentren uppger Thomsson att många på kvinnocentren själva säger är att de där får vara utan män en stund och i och med detta kanske kan bygga upp en styrka som de kan ta med sig därifrån. Ett argument för att det behövs särskilda kvinnoverksamheter är att kvinnor är uteslutna från så många andra sammanhang, skriver Thomsson. Män har ofta helt andra resurser omkring sig än vad kvinnor har, men ändå upplever kvinnocentren att de måste "ligga lågt" - de skulle kunna nå mycket längre än idag om de i sin verksamhet kunde föra diskussioner kring uteslutning, makt, resurser, klassuppdelningar och liknande. De skulle kunna åstadkomma förändring för de kvinnor som kommer dit menar Thomsson, istället för att bara vara en plats kvinnorna går till "för att ha något att göra", eller "för att komma bort".
Med tanke på detta är det mycket som har förändrats, för de los Reyes skriver i "Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning" (i Maktens (o)lika förklädnader, se ovan)) att majoriteten av alla nyinflyttade under åren 1945-1955 var ogifta kvinnor i arbetsför ålder, som kom till Sverige eftersom efterfrågan här var stor på kvinnors arbetskraft, mycket beroende på att husligt arbete hade blivit mindre intressant för svenska kvinnor. Men de los Reyes skriver vidare att något förändrades under 1970-talet, då man istället började se på kvinnor som osjälvständiga, förtryckta och isolerade. Detta kan dock enligt henne förklaras med att det nu inte längre handlade om arbetskraftsinvandring, utan om en omfattande flyktingström. Att förhållandena för arbetskraftsinvandrare och flyktinginvandrare skiljer sig mycket åt kan vi förstå då vi läser "Etnicitetsforskningens vägar" av Mikael Hjerm (i Etnicitet, Perspektiv på samhället, red. Peterson och Hjerm, 2007). Han skriver där att invandringen startar en process hos människan där han/hon måste skaffa sig nya språkkunskaper, samhällskunskaper, uppdatera sin yrkeskompetens, bygga upp materiell standard, skapa ett nytt socialt nätverk och så vidare. Arbetskraftsinvandrare har däri en stor fördel jämfört med flyktinginvandrare menar han. Hjerm skriver också att studier har visat att barn till arbetskraftsinvandrare på det stora hela klarar sig lika bra som barn till svenskfödda föräldrar, men om man tittar på barn till flyktinginvandrare så är skillnaderna större och oroväckande.
I "Maskulinitet och kamp om nationella arenor - reflektioner kring bilden av "invandrarkillar" i svensk media" av Anna Bredström (i Maktens (o)lika förklädnader, se ovan) ligger fokus på synen på invandrarkillar. Bredström berättar att hon en morgon sett ett TV-program som debatterade våldtäkt och kultur. Hon reagerade på att hela inslaget vilade på föreställningar om "oss" och "dem" eftersom panelen i debatten bestod av en ung invandrarkille och invandrartjej, samt en ung svensk tjej som alla tillfrågades om sina åsikter kring olika saker. Den svenska tjejen fick berätta hur hon upplevde att hon blev behandlad av invandrarkillar och killen fick svara på frågan hur han skulle agera för att folk inte ska tro att han är en våldtäktsman (!). Bredström går vidare i sin beskrivning och berättar om en våldtäkt i Rissne och hur olika den uppfattades utifrån vilka man trodde att var förövarna. Från början visste man inget mer om dem än att de var "pojkar". Utifrån detta talades det i media om att de saknade respekt och förståelse för andra människor, att de kanske hade dålig självkänsla, negativ kvinnosyn, att de fallit offer för grupptryck, saknade empati och så vidare. När man sedan fick veta att det rörde sig om invandrarkillar tog debatten en ny vändning. Nu handlade det istället om struliga pojkar som hade osäker hemmiljö, familjetrassel med kanske skilda föräldrar och man hänvisade till pojkarnas annorlunda etniska tillhörighet och deras "kulturella arv" som medförde en "nedlåtande kvinnosyn och hederstankar". Bredström berättar också att beskrivningen av pojkarna knappt mötte något motstånd alls i den offentliga debatten, inte förrän Sverigedemokraterna utnyttjade tillfället och startade en kampanj "mot invandringen". Då ifrågasattes beteendet, men samtidigt varnar man ändå för att händelsen kunde bidra till ökad rasism.
I en rapport om ungdomsbrottslighet så konstaterar BRÅ att "utlandsfödda ungdomar" är kraftigt överrepresenterade i statistiken, även om de flesta förövarna fortfarande är svenskar. Bredström menar att detta ju inte är konstigt eftersom majoriteten av människorna i Sverige är svenskar. Det handlar mycket om hur man ser på fakta och hur man presenterar dem. Fortfarande idag målas det dock upp en bild av Sverige som "jämställdhetens paradis" och "invandrare" blir symboler för det som man inte anser att svenskar är. "Svenskar" anses vara moderna och normala och "svenska män" betraktas som "Icke förtryckande", skriver Bredström. Vad vi än diskuterar så tycks patriarkatet hursomhelst hamna någon annanstans än just hos "den svenska medelklassen".
I "Identity Work and Transnational Adoption: Discursive Representations of the ´Adoptive-Parent-To-Be´ in the Satellite Text of a Danish TV Documentary Series" (i Identity Trouble, Critical Discourse and Contested Identities, red. Caldas-Coulthard och Iedema, 2007) skriver Pirkko Raudaskokski och Paul McIlvenny också om hur media kan vinkla utsagor, samtal och skeenden så att det passar in i det program det presenteras i. I studien följde de några människor som försökte få adoptera, som dansk TV gjorde en serie om. I studien kan vi se hur en av informanterna berättar att hon är orolig för om hennes tidigare besök hos psykolog ska ligga henne till last i adoptionsprocessen, en psykolog som hon uppsökt pga. depression efter en operation där hennes äggstockar skadats så att hon inte kan få barn. Detta uttalande vändes och vinklades, tog ur sitt sammanhang och visades både i TV och som text på en webbsida som hörde till programmet. Det hela slutade för denna kvinna med beskedet att hon inte fick adoptera. För henne hade uttalandet varit kort och "i förbifarten", medan det förstorats upp mycket i media. Hur skulle adoptionsprocessen ha slutat om media inte lagt så mycket fokus på detta?
[edit] Referenser
de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana red. (2006/2003): Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm: Atlas. 336 s. ca 150 s.
Eriksson-Zetterquist, Ulla & Styhre, Alexander (2007): Organisering och intersektionalitet. Stockholm: Liber. 206 s. Kapitel 2 & 7. ca 40 s.
Iedema, Rick & Caldas-Coulthard, Carmen Roas red. (2007): Identity Trouble. Palgrave Macmillan. 295 s. Part 1. 200 s. 3
Peterson, Abby & Hjerm, Mikael red. (2007): Etnicitet. Perspektiv på samhället. Gleerups. Kapitel 1, 3, 4, 10, 11, 13. ca 65 s.
[edit] Kommentarer
Här kan du skriva in de kommentarer eller tankar du har kring min text ovan.
