Ett pussel med många bitar

Av Ingela Holmström

Rubriken "Ett pussel med många bitar" syftar till att en människas identitet är så komplex. Man kan egentligen inte tala om en identitet, även om vi gärna gör det. Den består av många pusselbitar som tillsammans utgör det som är just "jag".

I texten förekommer då och då siffror som länkar vidare till texter jag tidigare skrivit om ämnet eller där jag refererat författaren till en text. Ibland är det också externa länkar till sidor där jag hämtat information.

Åter till Ingela Holmströms sida User:Inhol24

En dövidentitet i förändring

”Dövas självkänsla och identitet är så stark att döva ibland upplevs som ytterlighetsgrupp. Med detta menar vi att döva försvarat sin rätt att vara döva så starkt att hörande ibland blivit chockerade” skriver Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) på sin hemsida [1].

För den som inte är insatt på området kan det vara svårt att förstå vad SDR egentligen menar med denna formulering. Kan det verkligen vara så att man hävdar sin rätt att vara döv? Menar man till exempel att man självmant väljer bort en eventuell möjlighet att kunna höra? Det kan nog vara mycket svårt för en hörande att förstå att man kan välja att vara döv och att man ser ett nytt hörhjälpmedel som cochlea implantat (CI) (se mer nedan) som något utmanande, vilket bl.a. Jacobsson (2000) tar upp, för precis som McRuer (2006) Crip_Theory skriver, så är en hörandes spontana fråga till en döv, om inte direkt, så i alla fall i tanken: "In the end, wouldn´t you rather be hearing?" (s.8).

För att bättre förstå vad det egentligen handlar om, behöver vi ta en närmare titt på det som brukar kallas ”dövkultur”. SDR förklarar att dövkultur ”är levnadssätt, synsätt, erfarenheter, kunskaper och normer som genomlevs och sprids och som tillsammans med teckenspråket blir gemensamma för dövgruppen”. Kärnan i dövkulturen menar SDR att är ett behov av att träffas och kunna kommunicera direkt med varandra. Det är också tack vare dövkulturen som den döva individen kan utveckla en stark medvetenhet och identitet. Men i begreppet dövkultur innefattar man också ett historiskt lidande, som handlar om att döva förbjudits att använda teckenspråket, att man betraktats som ”dum” och att man skulle ”lära sig höra genom att avläsa munrörelser”.

Dövidentitet hänger nära samman med dövkulturen, men också med historia och maktrelationer. Paralleller kan dras till vårt svenska samhälle, där sökandet efter en svensk identitet idag inte längre bygger på biologiska skillnader, utan där istället kulturen har avgörande betydelse enligt de los Reyes, Molina och Mulinari (2006/2003) Intersektionalitet_och_Etnicitet#Etnicitet. Språk, kultur och identitet är nära sammankopplade vare sig vi talar om ”vanliga, icke- funktionshindrade svenskar”, invandrare eller döva. När Thomsson (2006/2003) Intersektionalitet_och_Etnicitet#Etnicitet skriver om kvinnocentren och deras betydelse för invandrarkvinnor kan jag se många likhetstecken med lokala dövföreningar runt om i landet. Thomsson menar att invandrarkvinnorna kommer till kvinnocentren bl.a. för at de vill komma ut och träffa andra i samma situation som de själva och att de där hämtar styrka för att orka med vardagen. På samma sätt är det för döva, som söker sig till dövföreningen eller till aktiviteter som ordnas för dem. Där får de använda sig av teckenspråket, kommunicera obehindrat och kan hämta styrka i den kollektiva gemenskapen, för att sedan fortsätta orka möta det hörande samhället.

Läs också Globaliseringens kulturer där jag kopplar lite till dövvärlden. Globaliseringens_kulturer

Fredäng (2003) menar att dövidentitet inte bara skapas av döva själva utan också av det omgivande samhället. Liknande syn på identitet finner vi hos t.ex. Riley (2007) Kultur_och_identitet, Feuer (2008) och Peterson och Ålund (2007) Intersektionalitet_och_Etnicitet#Etnicitet som menar att identiteter är produkter av social interaktion mellan medlemmar i ett samhälle, och inte är något vi kan avgöra själva. Fredäng har i sin avhandling funnit skillnader i identitetsprocessen som hon delat in i olika perspektiv vilka kan förekomma i dövidentiteten: ''bevarande, förmedlande, kämpande, nullifierande och erövrande''. De olika perspektiven handlar om hur man identifierar sig med andra döva, hur man ser på dövheten och hur kontakterna med omvärlden ser ut. Med bevarande menar Fredäng att det är samhällets perspektiv som dominerar i identitetsformeringen och den döva är medveten om att hon är avvikande. Förmedlande innebär att man känner sig osäker på sin tillhörighet då samhällets värderingar inte stämmer överens med den självdefinierade gruppidentiteten och man förespråkar en anpassning till samhället och dess normer. De här två första perspektiven handlar om att man ska överleva i majoritetssamhället. När vi sedan kommer till kämpandeperspektivet så ställs här samhällets krav på anpassning mot den personliga önskan att få gruppidentiteten erkänd. Man upplever att man är underordnad och förtryckt av majoritetssamhället och den kollektiva samhörigheten är här stark. Med nullifierande menar Fredäng att man inte känner samhörighet med någon grupp i samhället, och har alltså inte heller stöd i den kollektiva identiteten som döv. Därmed utvecklar man inte någon stark individuell identitet. Det sista av Fredängs perspektiv, erövrandet, handlar slutligen om individen själv och hennes möjligheter, snarare än om dövheten.

Ett språk kan vara det som sammanför människor från olika länder och kulturer, eller med olika bakgrunder. Feuers (2008) Kultur_och_identitet#Identitet_eller_identiteter studie av en klass som läste hebreiska visade att flera av studenterna i klassen hade valt att gå där just för att de skulle få delta i en social aktivitet på hebreiska två gånger i veckan. Man kände nämligen samhörighet och identifierade sig med de andra i klassen. Några av de intervjuade eleverna berättade också att de ibland brukade växla till hebreiska utanför klassrummet när de inte ville att andra skulle förstå. Språket blev liksom en hemlig kod för dem och stod för solidaritet med andra medlemmar av gruppen. Även Riley (2007) har uppmärksammat detta att man kan använda kodväxling för identitetsrelaterade syften. Han menar att man kan använda sig av kodväxling då man vill ge en samtalspartner medlemskap, befästa en identitet eller då man vill inkludera eller exkludera andra i eller från en grupp. Hörande som är tvåspråkiga (eller flerspråkiga) med t.ex. svenskt teckenspråk och svenska kan använda sig av kodväxling för att inkludera eller exkludera andra. De kan välja att prata med varandra och inte använda teckenspråk fast döva finns i rummet, eller så kan de välja att använda svenskt teckenspråk och istället exkludera de som inte kan detta språk. De kan också använda sig av endera språket när de vill säga något hemligt eller kommentera något, som de inte vill att den ena eller den andra språkgruppen ska få veta. Det förekommer också att språken blandas, för att man vill försöka inkludera alla närvarande, även om inget av språken då kommer till sin rätt. Döva har inte samma möjligheter att kodväxla, såvida de inte kan flera teckenspråk, som även samtalspartnern kan. Många döva använder talad svenska till hörande som inte kan teckenspråk, och t.ex. vid fikabordet på arbetsplatsen kanske man sitter och pratar med en hörande och försöker läsa på läpparna vad samtalspartnern säger. Så fort gruppen utökas exkluderas dock den döva personen, eftersom de hörande pratar fortare, otydligare och överlappar varandra i sitt samtal. På motsvarande sätt kan den hörande samtalspartnern exkluderas om det dyker upp flera döva och samtalet helt skiftar till teckenspråk. Men den döva personen kan inte som den teckenspråkiga hörande välja mer fritt mellan talad svenska och svenskt teckenspråk eftersom förutsättningarna att förstå talad svenska är begränsade.

Riley (2007) hävdar att det enda sättet att få en djup förståelse för en grupps sociala verklighet är att själv bli medlem av gruppen. Måste man alltså bli döv, för att erhålla en identitet som döv och accepteras som medlem i kollektivet? Svaret på detta är, enligt mig, nej. En hörande kan, faktiskt, tillskrivas en dövidentitet, trots att han/hon inte själv upplever verkligheten på samma sätt som den som är döv själv. Hörande barn som växer upp med döva föräldrar, s.k. CODA-barn (efter ”(hearing) Children Of Deaf Adults”) föds oftast direkt in i dövkulturen och växer upp där, med teckenspråket som sitt förstaspråk och med föräldrarnas perspektiv på det hörande samhället. De får också en djup förståelse för dövas livsvillkor och samhällets marginalisering av döva. Andra som kan få dövidentitet är t.ex. personer som har många döva släktingar och som precis som CODA-barn är inlemmade i dövkulturen.

Med det som hittills tagits upp i åtanke kan man kanske få en större förståelse för att CI av många döva betraktas som ett hot. Ett hot mot deras dövidentitet. För döva är inte teckenspråket ett kommunikationsmedel, utan ett språk som är en del av deras identitet, och det att vara döv handlar inte om att ha ett funktionshinder, utan om att tillhöra en språklig minoritetsgrupp. Enligt Jacobsson (2000) har pedagoger och föräldrar till döva barn under de senaste decennierna anammat denna uppfattning, genom att de fått lära sig om dövas och teckenspråkets historia och insett vikten av en stark dövidentitet. När man sedan under 1990-talet, från bl.a. läkarhåll, börjat tala om att ”bota dövhet” så har det uppfattats som ett hot mot den etablerade dövkulturen. Kommer dövidentiteten att försvinna i och med att så få barn nu växer upp som just döva? Helt klart är det, för mig, att den inte kommer att försvinna, men att den på många sätt kommer att förändras.

Läs gärna också min text om kultur och identitet här på Wikiversity Kultur_och_identitet.

Audism – att jämföra med rasism?

Diskriminering finns på alla plan i samhället, skriver Hjerm (2007). Det har han helt rätt i. Dagligen möter vi människor som i vårt samhälle diskrimineras på olika sätt. Det kan röra sig om diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexualitet eller ålder. Men det kan också handla om funktionshinder. Att människor diskrimineras för att de har ett funktionshinder uppmärksammas inte lika ofta av medierna och får därför många gånger pågå i det tysta. Eriksson-Zetterquist och Styhre (2007) tar bland annat upp de svårigheter som äldre och arbetshandikappade har i arbetslivet och menar att om man en gång har blivit kategoriserad som arbetshandikappad så är det mycket svårt att ta sig bort från det. Tidigare fanns det heller inte lagstiftning om funktionshindrade i arbetslivet, utan det var först 1999 som vi i Sverige fick en lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder (Lag 1999:132). Men diskriminering handlar inte bara om arbetslivet, utan också om tillgänglighet och rätt till delaktighet i samhället. År 2000 antogs en handlingsplan för handikappolitiken, som kallas ”Från patient till medborgare”, vilken ska vara genomförd år 2010. Ett av de nationella målen i handlingsplanen är att människor med funktionshinder i alla åldrar ska bli fullt delaktiga i samhällslivet [2] . Tyvärr ser det idag inte ut som om detta mål kommer att kunna uppfyllas, med endast ett år kvar. För döva handlar det bland annat om att få information på teckenspråk, eftersom många har svårt med det svenska språket. Där finns mycket kvar att göra.

Diskriminering behöver inte vara direkt, utan kan också visa sig på ett mer indirekt sätt genom attityder, beteenden och handlingar hävdar t.ex. Hjerm (2007). Detta något som döva ofta upplever sig utsatta för. Det kan vara blickar eller kommentarer men också handlingar som passiverar och marginaliserar döva. Diskriminering som riktar sig mot döva och hörselskadade har kommit att i vissa sammanhang kallas för ”audism”. Audism handlar t.ex. om att man anser att hörandes kultur är att föredra och att den är överlägsen dövkulturen. Det kan också handla om att man anser att döva människor är mindre kompetenta än hörande människor då det gäller uppträdande eller sysselsättning. Också döva personer själva kan anse sig överlägsna andra döva för att de kan bete sig på samma sätt som hörande. Hagby (2007) skriver om begreppets uppkomst: ”Audism består av två ordled: latinets audire som betyder ”att höra” och –ism som är ett substantivbildande suffix som uttrycker handling eller skeende. Begreppet myntades av språkforskaren Tom Humphries redan år 1975 då han ansåg att den diskriminering som de döva i USA utsattes för borde benämnas med ett namn” (s. 21).

Det finns säkerligen människor som är mer fördömande än andra och som bibehåller negativa och hatiska bilder av dem som inte är som vi själva tror Tatum (1997) Rasidentitet_och_rasism. I ett rasistiskt samhälle är fördomar oundvikliga, även om de syns mer eller mindre. En del döva menar att audism kan liknas vid rasism, något som även Hagby (2007) hävdar, då hon skriver att audismen, på samma sätt som sexism och rasism, ”insisterar på att medfödda biologiska faktorer avgör den individuella kapaciteten för vad man klarar av. I många länder har inte döva rätt till utbildning, social hjälp, att köra bil eller rätt att använda sitt språk.” (s. 31)

Läs gärna mer om rasism i mina tidigare texter här på Wikiversity Rasidentitet_och_rasism och Intersektionalitet_och_Etnicitet.

CI-elevens identitet?

Ett CI är ett tekniskt hjälpmedel som ger döva och gravt hörselskadade personer möjlighet att höra ljud. Det består dels av en inopererad elektrod och dels av en yttre talprocessor som normalt sitter på plats bakom örat. För mer information om CI kan man vända sig till t.ex. Barnplantorna [3] eller Cochleaimplantat-föreningen [4]. Man kan också följa dessa länkar: [5] , [6] och [7]

Den första CI-operationen i världen genomfördes i Australien redan 1978 och år 1985 godkändes metoden i USA då det gällde vuxna. Några år senare godkändes den även för barn från två års ålder där. I Sverige opererades det första barnet år 1990 och år 2006 hade ca 350 barn opererats (SOU 2006:29, s. 51). Idag opereras de allra flesta döva barn, många under det första levnadsåret. De få döva barn som inte opereras har många gånger andra ”problem”, eller så är de barn till föräldrar som själva är döva.

Operationer av cochlea implantat på döva barn verkar ha kommit för att stanna och i och med att de allra flesta barn idag opereras så har det växt fram ett behov av en ny diskurs, där man ser CI som något positivt och där det är tillåtet att se på dövhet som ett funktionshinder menar Jacobsson (2000). En förändring av hela dövsamhället verkar vara på gång i och med att ”vanliga döva” barn blir allt färre och barn med CI allt fler. När ett barn fått CI handlar det väldigt mycket om att det ska lära sig att använda sin hörsel och träna upp sitt tal. Åsikterna går isär om huruvida teckenspråket är önskvärt eller behövligt och barnets livsvillkor blir helt annorlunda än döva barns. Men vilka blir CI-barnens förebilder? Vilka ska de identifiera sig med och känna samhörighet med, när de är de första som lever med CI? Enligt Jacobsson (2000) menar många idag att "en stark dövidentitet” inte är något man ska sträva efter, utan istället talar man om barnens möjligheter att välja och försöker lyfta fram att barn som opereras ges tillträde till de ”bästa av världar”. I takt med att CI etablerats så har retoriken även inom dövvärlden genomgått en förändring. Nu är det inte längre operationernas vara eller icke vara som debatten handlar om, utan istället handlar den om det svenska teckenspråket. SDR menar att CI framställs som ett tekniskt underverk (av t.ex. läkare) som gör döva barn hörande och som därmed skulle innebära att de inte behöver teckenspråk. Men detta stämmer inte, enligt SDR, för de opererade barnen blir hörselskadade, snarare än hörande, och kommer därför att behöva teckenspråk när hörseln inte räcker till. Med tanke på detta är det viktigt att CI-opererade barn erbjuds undervisning i både svenska och svenskt teckenspråk, så att de sedan kan välja vilket språk de vill kommunicera på i olika situationer. Detta stöds också av Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn (DHB) [8] som menar att det inte finns någon motsättning mellan svenska och svenskt teckenspråk, utan att språken snarare drar fram varandra. SDRs slagord idag är just dessa: ”Vi är inte emot Cochlea Implantat, vi är för teckenspråk”.

I mitt avhandlingsarbete intresserar jag mig bland annat för frågor kring just CI-barnens identitet. Kommer CI-barnen att identifiera sig med döva, hörselskadade eller hörande? Eller kommer en helt ny identitet att uppstå utifrån de nya förutsättningar som barnen lever under? Kanske är det fel att tala om en identitet när vi egentligen vet att alla människor har flera identiteter, något jag tar upp i en tidigare text här på Wikiversity: Kultur_och_identitet. Precis som för alla andra så kommer alltså CI-barnens identitet säkerligen att bestå av många olika komponenter, som yttrar sig olika i många olika sammanhang. För att illustrera det pussel jag uppfattar att en människas identitet består av, vill jag använda mig av en bild från Umo: [9].

Skolgång för barn med dövhet, hörselskada och CI

I Sverige finns det fem regionala och tre nationella specialskolor, som ligger under Specialpedagogiska skolmyndigheten. I de regionala skolorna erbjuder man en tvåspråkig utbildning och teckenspråkig miljö. Man har också gjort akustiska anpassningar av lokalerna och utrustat dem med hörselteknik för att kunna ta emot även hörselskadade och CI-opererade barn. Den utbildning som ges i specialskolan motsvarar den som ges i grundskolan [10] . På specialskolan är lärarna ofta specialutbildade på olika sätt. De flesta har utbildning i svenskt teckenspråk och många har en specialpedagogisk utbildning, bland annat med inriktning mot dövhet och hörselskada, för att på bästa sätt kunna jobba med de elever som finns. För en mer utförlig, och dessutom historisk, beskrivning av lärares socialisering in i dövläraryrket hänvisas till Domfors (2000), som bl.a. drar paralleller mellan den tidiga dövlärarutbildningen och nutida krav på undervisning av döva elever.

Men det är inte alla barn som söker sig till specialskolan då det är dags att börja första klass. Många tycker att det är för långt för barnen att resa för att komma till skolan, eller så vill man inte att barnet ska bo borta under veckorna på något av de elevhem som finns knutna till den. En del föräldrar väljer att flytta med sina barn så att de bor närmare specialskolan medan andra väljer att istället placera barnet i den vanliga skolan närmare hemmet. När detta val görs, så ställs stora krav på hemskolan på många sätt. Lokalerna måste anpassas, hörseltekniska hjälpmedel måste installeras och läraren behöver få kunskap om hörselskador, akustik, tekniska hjälpmedel och om pedagogiska och kommunikativa strategier.

Bergqvist (2008) menar att det är svårt för en lärare i den vanliga skolan att hinna skaffa sig rutin när det gäller att undervisa elever med hörselnedsättning eftersom elevgruppen inte är stor. Han hänvisar till att Hörselskadades Riksförbund (HRF) i sin årsrapport år 2007 visar att det är ungefär 9 000 elever med hörselnedsättning som går på grundskolan och i gymnasiet. Av dem har ungefär 4 000 hörapparat eller CI. Ungefär 84 % av eleverna med hörselnedsättning går som individualplacerade i vanliga grundskolor och detta innebär att det i genomsnitt finns mindre än en hörselskadad elev per grundskola i Sverige. Med tanke på detta kan man förstå att en enskild lärare kanske träffar en enda hörselskadad elev under alla sina år i yrket. Då är det inte lätt.

Det finns, som alltid, två sidor av samma mynt. Då det gäller skolgången för barn med hörselnedsättning tänker man ofta i tekniska termer. Man betonar i hemskolan de hörseltekniska anpassningarna och annat stöd i form av specialpedagog eller assistent. Och när man infromerar utåt om specialskolan lyfter man fram de små klasserna, den goda ljudmiljön och de specialutbildade pedagogerna. Ytterst sällan rör sig samtalet kring eleven ur hans/hennes eget perspektiv. Hur ser eleven på sin egen situation? Hur mycket "plats" vågar han/hon ta på lektionerna? Klarar han/hon att ställa krav på användande av mikrofoner, på att få höra vad även kamraterna i klassen säger och inte bara läraren? Hur fungerar det på rasterna, på fritiden och med kompisar? Hur är elevens självkänsla och syn på sig själv? Och, hur kan man arbeta för att stärka eleven som människa, utan att ständigt peka på hörseln?

Föräldrarnas rätt att välja vad de tror är bäst för sina barn är något som ofta tas upp då det handlar om skolval för ett barn som har hörselskada eller CI. Föräldrarna måste få bestämma, sägs det, även om det kanske finns val som skulle vara bättre för barnet än andra utifrån pedagogiska erfarenheter. Sådana tankar ifrågasätter Feinberg (1998) Kultur_och_identitet som menar att bara för att en förälder har primär auktoritet över barnets utbildning, så innebär det inte att föräldern nödvändigtvis väljer det som är rätt för barnet. Måhända är det så att vi ska respektera föräldrarnas val och åsikter, men att vi måste ge dem mycket mer kunskap så att de kan göra sina val? Det norska paret Holtsmark och Borrebæk lyfter fram samma problem, då de talar om att välja teckenspråk eller inte, utifrån erfarenheter de själva gjort då de lät CI- operera sitt barn. Deras artikel publicerades i Tidsskrift for Den norske legeforening (2009; 129:662-3) [11] och vi får där veta att ”Det er en viktig del av norsk kultur at foreldre skal respekteres for de valg de gjør. Det er imidlertid ikke alltid foreldrene er i stand til å vite sitt barns beste. Vi må skille mellom umiddelbare og informerte valg. Vi mener at hjelpeapparatet i større grad enn det vi opplevde, bør bidra til at foreldre gjør informerte valg. Hvor blir det ellers av tanken om at man gjør det viktigste for barnet, og ikke foreldrene? Det er viktig ikke å undervurdere foreldre, men utfordre dem på de valgene de gjør. Man trenger råd – og man trenger å være sikker på at de rådene man får ene og alene setter barnet i sentrum – ikke foreldrene.”

Ett annat exempel på att man inte använder sig av ett elev/barnperspektiv i skolan visar t.ex. Hjörne och Säljö (2008) Kultur_och_identitet, när de beskriver elevhälsoteamsmöten. På sådana möten är barnet självt aldrig närvarande och det finns ingen på plats som företräder barnet, utom i de fall då föräldrarna är med, vid t.ex. elevvårdskonferenser. Men då talas det också mest om barnet och inte om barnets perspektiv på sin situation. Detta gäller förmodligen även specialskolan. När är det tänkt att barnet självt ska få komma till tals? Många vuxna med hörselnedsättning, som ser tillbaka på sin skolgång skulle vilja ändra på många saker. Men deras röster blir inte hörda, trots att det kanske är de som kan ge skolan svar på många av de frågor man tampats med genom åren.

Precis som den vanliga grundskolan brottas med problemen att kunna erbjuda hörselskadade och CI-opererade barn en skolgång där de tillåts delta på sina egna villkor så har specialskolan sina problem att dras med. Till exempel uppnår många elever inte godkända betyg och blir därmed inte behöriga att söka till nationella program på gymnasieskolan. Många barn på specialskolan har också andra funktionshinder än bara hörselnedsättningen och andra kommer till skolan efter att de redan missat mycket i den vanliga grundskolan. Vad jag vill lyfta fram är att alla skolformer har sina fördelar och nackdelar, och sina problem att brottas med. Men istället för att stirra oss blinda på hörseln och de möjligheter och hinder som finns i skolan menar jag att vi måste lära oss mer om eleven själv. Först när vi vet mer om elevens tankar, funderingar, rädslor, glädjeämnen och relationer till andra, och när vi tar till oss dessa, kan vi arbeta vidare med att skapa en skola för alla, oavsett den skolform som väljs.

Referenser

Bergqvist, Håkan (2008), reviderade föreläsningsanteckningar, finns på http://www.barnplantorna.se/UserFiles/Red_DHL_Att_hoera_i_skolan.pdf

de los Reyes, Paulina, Molina, Irene & Mulinari, Diana red. (2006/2003): Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm: Atlas

Domfors, Lars-Åke (2000): Döfstumslärare - specialpedagog - lärare för döva och hörselskadade. Örebro: Örebro universitet, Pedagogiska institutionen, Örebro Studies in Education 11

Eriksson, Catharina, Eriksson Baaz, Maria & Thörn, Håkan red. (2002): Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nya Doxa.

Eriksson-Zetterquist, Ulla & Styhre, Alexander (2007): Organisering och intersektionalitet. Stockholm: Liber

Feinberg, Walter (1998): Common schools uncommon identities. National unity and cultural difference. New Haven: Yale University Press

Feuer, Avital (2008): Who does this language belong to? Personal narratives of language claim and identity. University of Maryland

Fredäng, Päivi (2003): Teckenspråkiga döva. Identitetsförändringar i det svenska dövsamhället. Stehag: Gondolin

Hagby, Sofia (2007): ”Men dom kan ju i alla fall läsa”, Litteratur på teckenspråk, Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap, Högskolan i Borås, Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap, 2007:36

Hjerm (2007): ”Etnicitetsforskningens vägar” red. Peterson och Hjerm i Etnicitet. Perspektiv på samhället Gleerups.

Hjörne, Eva & Säljö, Roger (2008): Att platsa i en skola för alla. Elevhälsa och förhandling om normalitet i den svenska skolan Norstedts Akademiska Förlag.

Holtsmark och Borrebæk, ”Kostbare erfaringer for vårt døve barn”, i Tidsskrift for Den norske legeforening (2009; 129:662-3) (se http://www.tidsskriftet.no/?seks_id=1817620 )

Jacobsson, Katarina (2000): Retoriska strider. Konkurrerande sanningar i dövvärlden, Lund: Palmkrons Förlag

McRuer, Robert (2006): Crip Theory. Cultural Signs of Queerness and Disability. New York: New York University Press. 283 s. (finns även som e-bok)

Peterson, Abby & Hjerm, Mikael red. (2007): Etnicitet. Perspektiv på samhället. Gleerups.

Peterson och Ålund (2007): ”Ungdomar och identitet”, red. Peterson och Hjerm i Etnicitet. Perspektiv på samhället. Gleerups.

Riley, Philip (2007): Language, Culture and Identity. An Ethnolinguistic Perspective. London: Continuum International Publishing Group Ltd.

Sveriges Dövas Riksförbund, www.sdrf.se/sdr

Tatum, Beverly Daniel (1997): ”Why are all the black kids sitting together in the cafeteria?” And Other Conversations About Race. Basic Books

Thomsson (2006/2003): ”Feministiskt integrationsarbete – eller vem ska definiera vems behov?”, red. de los Reyes, Paulina, Molina, Irene och Mulinari, Diana , i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, Stockholm: Atlas.

Kommentarer

Här kan du skriva in de kommentarer eller tankar du har kring min text ovan.

Kommentarer från Jenny

Det är en mycket intressant text som du har skrivit och det märks att det är ett ämne som du brinner för. Jag ser fram emot att få följa ditt fortsatta arbete med de frågeställningar som du tar upp i din text. Jag har lagt in några kommentarer direkt i din text, så här kommer jag framförallt att ta upp några övergripande reflektioner och frågor.

Två centrala begrepp i din text är identitet och inkludering, vilka jag tycker att du behöver utreda ytterligare. Du är intresserad av frågan vilka identiteter som CI-elever utvecklar och du skriver: "Men vilka blir CI-barnens förebilder? Vilka ska de identifiera sig med och känna samhörighet med, när de är de första som lever med CI?" Detta är väldigt intressanta och viktiga frågor, men jag funderar en hel del på vilken syn på identitet som döljer sig i dem. Om vi ser identititer som dynamiska och kontextuella så kan man aldrig se identititer som något som ärvs av barn från sina föräldrar eller förs över från föräldrar till barn vare sig vi föräldrar och barn är döva eller hörande. Identititer skapas och omskapas ständigt i relation med vår omgivning och där utgör (dock ej nödvändigtvis) föräldrarna en viktig del särskilt under barnens tidiga år. Men barn och föräldrar oavsett om de är döva eller hörande är ju alltid olika individer och det finns alltid olikhter mellan dem och kanske är ålder ett av tydligaste exemplen. Ett annat exempel är att barn och föräldrar talar olika språk, det kan vara så att föräldrar vill att barnen ska lära sig bra svenska och därför tror att barnen då missgynnas av att lära sig de(t) språk som talas av föräldrarna. Därmed funderar jag på om det verkligen är en så unik situation med CI-barnen som du beskriver. Alla barn är de ju första att leva just nu och i en viss kontext.

2009-09-07 Svar från Ingela Tack för mycket intressanta synpunkter på mitt tänkande kring identitet. Du väcker frågor som jag inte tidigare haft med mig och de kommer att följa mig framöver. Du har helt rätt i att det inte är en unik situation med CI-barnen om man tänker sig andra "grupper" och det är beröringspunkter jag behöver titta mer på i det kommande. För mig har det varit så att dövidentiteten och dövkulturen varit något gruppsammanhållande och starkt, så att jag undrar över hur de här CI-barnen kommer att ha det och hur deras identitetformering ser ut och detta utifrån den tidiagre "dövidentiteten" - men att istället titta ut mot andra grupperingar kan vara en intressant vidareutveckling av detta paper!

Att jag skulle behöva utreda begreppen identitet och inkludering ytterligare tar jag också med mig. Min tanke var att min tidigare skrivna text under kursen, om identitet och identiteter redan gett det underlag som behövdes genom en hänvisning till denna text, men en kortare utredning kunde jag ju ha gjort och absolut tagit en närmare titt på "inkludering" som jag bara använde helt okritiskt eftersom det är så vanligt förekommande inom mitt fält.

Kommentarer från Annaliina

Din avslutande paper, likaså alla de diskussioner vi haft i gruppen under våren har gett mig en hel drös nya insikter om dövkultur och möjliga dövidentiteter som jag inte tidigare varit medveten om eller berörts av i någon nämnvärd utsträckning. Du har, enligt min uppfattning lyckats väl med att nyansera bilden av dövkultur, dess förändring och de utmaningar och val som en individ med hörselnedsättning sätts inför, inte bara genom din beskrivning men framför allt genom att visa likheterna mellan dövkulturen och vilken annan subkultur som helst.

Diskussioner om identitet och identitetskonstruktioner har ju förts under hela kursens gång, likaså har aspekter av makt, inklusion/exklusion, tillhörighet och gränsdragningar diskuterats i många av texterna. Det du tar upp i din paper, Fredängs process- eller perspektivbeskrivning av identitetsutveckling (jag tycker den kan läsas som både och) var väldigt spännande för mig att läsa eftersom liknande perspektiv/processer kan enligt min mening likaväl förekomma även i andra typer av identiteter, naturligtvis med invandrar/minoritetsidentitet som mest framträdande för mig. Ytterligare en intressant aspekt som du diskuterar är inklusion och exklusion i förhållande till hörande som har starka kopplingar till döva, oftast genom familjeband eller någon annan nära relation, som således skulle kunna ge den av Riley krävda ”djupa förståelsen för en grupps sociala verklighet”. Där kom jag att tänka på vilka kriterier som ställs för denna förståelse och hur och på vilka grunder drar vi gränser människor emellan – en människas subjektiva uppfattning växer ju ofta till sig i någon slags kollektiv form.

2009-09-07 Svar från Ingela Tack för dina kommentarer! Din sista fundering ovan är också intressant och värd att fundera vidare på!!!!

2009-09-07

Hej Ingela!

Instämmer med Annaliina att ditt paper ger ytterligare insikter om ”dövidentitet”, tack! Med talande citat bygger du upp en kraftfull argumentation och visar på konsekvenser av resonemangen. Bra! Referenserna till Fredängs text använder du mycket väl! Här skapas en viktig ingång till din diskussion.

Jag har några funderingar beträffande kategoriseringar och tycker att dessa är intressanta att lyfta upp med tanke på kursinnehållet.

1. I stycket ”En dövidentitet i förändring” skriver du: ”Det kan nog vara mycket svårt för en hörande att förstå att man kan välja att vara döv och att man ser ett nytt hörhjälpmedel som cochlea implantat (CI) (se mer nedan) som något utmanande.”

Kanske kan det vara svårt eller utmanande även för andra än hörande, exempelvis även för döva, person med hörselnedsättning, någon som har valt CI etc. 2009-09-08 Svar från Ingela Det kan det säkerligen vara, utifrån de erfarenheter man har med sig från sitt liv. Syftet med att lyfta fram det på detta vis var dock att välja de som inte har några egna kunskaper om hur det är att vara döv/hörselskadad eftersom man då inte helt kan sätta sig in i hur det kan vara.

2. Samma stycke som ovan: ”Språk, kultur och identitet är nära sammankopplade vare sig vi talar om ”vanliga, icke-funktionshindrade svenskar”, invandrare eller döva.”

Vem är vanlig? Vad menar du med vanlig? Vad särskiljer icke-funktionshindrade svenskar från invandrare och döva? Vad räknas som icke-funktionshinder? Är döv inte svensk, eller invandrad? Kan en döv kategoriseras som icke-funktionshindrar i en miljö där ”dövheten” inte har någon betydelse? 2009-09-08 Svar från Ingela Du sätter här fingret på en formulering som jag kämpade länge med. Jag är medveten om att ingen människa är den andra lik och att alla har "något" som är annorlunda mot någon annan. Jag ville dock här lyfta fram en människa som inte har något funktionshinder och som är född och uppvuxen i Sverige med svenskfödda föräldrar. Ordet "vanlig" kan naturligtvis diskuteras och i det perspektiv vi har haft i kursen så är detta ordval inte speciellt bra. Utifrån detta resonemang så kan naturligtvis en döv vara "icke-funktionshindrad" i s.k. "dövsammanhang" där allt sker på teckenspråkig, visuell basis, eller funktionshindrad i andra sammanhang eller genom att ha andra funktionshinder som synskada och liknande. De kan vara invandrare, homosexuella, gamla eller unga och de kan vara män eller kvinnor. Visst är spektrumet brett då vi talar om individen. Samtidigt måste vi ibland kunna tala om kategorier och jag gjorde då dessa val i min text.

3. Samma stycke som ovan: ”Döva har inte samma möjligheter att kodväxla, såvida de inte kan flera teckenspråk, som även samtalspartnern kan”.

Jag förstår principen, men visst finns det döva som kan tala flera olika språk (både verbala och icke-verbala) precis som hörande. Man kan också problematisera vad som menas med ”kodväxling”. 2009-09-08 Svar från Ingela I texten ovan skriver jag döva som kan flera teckenspråk, vilket innebär att om jag är döv och kan andra länders olika teckenspråk, och befinner mig på t.ex. en internationell kongress, så kan jag kodväxla - eller välja språk efter sammanhang - på ett mer fritt och obehindrat sätt, men det är inte ofta man befinner sig i sådana situationer, utan det vanligaste är att man omges av hörande människor, oavsett om man är hemma i Sverige eller i ett annat land. Även om man kan prata svenska, engelska och tyska så kan man inte höra och därmed så begränsas möjligheterna. Det är detta jag vill komma åt i min text, att om man är en visuellt orienterad (döv) människa så har man svårigheter att använda en kod som bygger på ljud.

4. Samma stycke som ovan: ”När man sedan under 1990-talet, från bl. a. läkarhåll, börjat tala om att ”bota dövhet” så har det uppfattats som ett hot mot den etablerade dövkulturen.

Här vore det intressant för den oinvigde att få en referens till ett så laddat ämne. Menar du att spänningen mellan läkarkåren och dövkulturen är det intressanta? Menar du att provokationen ligger i ”bota dövhet” och att man inte har lyckats/lyckas med det som läkare. Menar du att några(”läkarhåll”) har utgett sig för att vara läkare men vid nogare granskning varit något annat. Finns det en ”dövkultur” Vad innebär att den är ”etablerad”? Finns det en oetablerad, om ja har den en annan uppfattning? 2009-09-08 Svar från Ingela Det är intressant det du tar upp, men jag är rädd att jag inte kan ge ett svar på detta på några få rader. Det är inom mitt fält välkänt att det finns en laddning mellan "läkarkåren" och "dövgruppen", något man kan se t.ex. om man läser på två olika organisationers hemsidor och i deras medlemstidningar: Sveriges Dövas Riksförbunds respektive Barnplantornas. Jacobssons avhandling är den enda text på vetenskaplig nivå som jag känner till som berör spänningen mellan grupperna. Kanhända finns det mer litteratur som jag ännu inte hittat till. Spänningen handlar dock inte om att läkarkåren skulle ha misslyckats med att "bota dövhet" utan snarare om att att kampen för detta "botande" upplevs som ett hot mot dövkulturen, som jag skrivit i första delen av min text. Sedan, avseende kultur, så förändras den ständigt i takt med utvecklingen och de människor som ingår i gemenskapen, så att kalla den för "etablerad" kanske inte är så lyckat, men jag ville visa att de finns något som döva kallar för sin kultur.

5. I stycket ”Audism – att jämföra med rasism? Är jag inte säker på vad du avser med: ”För döva handlar det bland annat om att få information på teckenspråk, eftersom många har svårt med det svenska språket. Där finns mycket kvar att göra.”

Menar du att det ligger en identiteskonflikt här eller handlar det om svårigheter med det svenska språket? Likaså vad ska göras och vad är gjort? 2009-09-08 Svar från Ingela Nej, jag menar att för att döva ska kunna bli delaktiga i samhället så måste det bland annat finnas information på teckenspråk. Många döva har svårt med det svenska språket eftersom de inte hör det och därför inte får en naturlig input av svenska språket från småbarnsåren och behöver få information av olika slag på teckenspråk. Men det är bara ett av många exempel på vad som behöver göras i vårt samhälle, även om jag inte gick djupare in på detta här, utan valde det område som så många önskar förbättring på. För delaktighet i samhället för döva och hörselskadade handlar det också om att t.ex. våra regionala nyhetssändningar varken är textade eller teckenspråkstolkade, att om "viktigt meddelande"-signalen ljuder så att folk ska gå in och sätta på radion eller TV:n så går detta döva människor förbi - som varken hör signalen eller får teckenspråkig information om vad som hänt. Det handlar också om möjligheten att kunna delta i fritidsaktiviteter, något som idag är mycket begränsat, eftersom det är mycket svårt att få tolk på kvällstid, särskilt om det handlar om ett "nöje".

Vänligen

Marie

2009-09-08 Svar från Ingela Tack för dina kommentarer! Det är nyttigt att få gnugga knölarna i huvudet och tänka en gång till på det man skrivit! Jag har flikat in lite svar på dina kommentarer i texten ovan!

2009-09-08 Svar på svar, från Marie.

Tack för svar. Det är intressant att följa dina tankar kring framskrivandet av papret. Lycka till med avhandlingen!

/Marie

Tankar från Catarina

Hej Ingela!

För mig är ditt paper mycket intressant. Det handlar om, menar jag, existentiella frågor. Barn som idag får CI blir ju, som nämnts innan här, de första. Det är spännande forskning du ägnar dig åt. Kan det finnas fler grupper som är i en liknande situation? Som av någon anledning beträder ny mark, kanske på grund av någon förändring eller som i detta fall medicinsk utveckling. Dessa barn är i en alldeles speciell situation.

Jag tycker du guidar mig väl i din text. Jag hänger med och får en förståelse fast jag inte har några förkunskaper om detta område. När du kort beskriver verksamhet vid olika dövcentra och den betydelse dessa har för formandet av identitet tänker jag på Lave & Wenger (1991) som skriver om Communities of Practice. De betonar betydelsen av att få vara med i en gemenskap och kopplar lärande och formerande av identitet till detta. När jag läser din text upplever jag att du talar om och beskriver en kollektiv dövidentitet. Frågan som inställer sig är; kan det finnas olika sätt uppleva dövhet på? Ja, det måste det ju göra. Men ändå finns kanske för denna grupp en särskild slags kollektiv gemenskap.... Jag tänker högt nu. Men, det jag undrar är vad som skulle kunna hända om du i högre grad ställde olika döva individer eller kanske olika individer med CI i relation till olika sociala kategorier som genus, etnicitet, socioekonomisk bakgrund, kulturell och språklig bakgrund? Framkommer nyanser då? Är alla döva på samma sätt? Se detta som tankar från min sida. Det jag funderar på är alltså hur begreppet intersektionalitet kan kopplas till olika individer. CI skulle ju kunna utgöra en sådan social kategori.

Återigen, din text väcker många frågor av etisk och filosofisk karaktär. Tack för det. / Catarina

2009-09-11 Svar från Ingela Tack för dina kommentarer, Catarina! Du berör lite vad också Marie funderat kring. Jag är medveten om att det inom "dövgruppen" finns många fler nyanser än de som tagits upp i detta paper och det var också av denna anledning jag refererade till Fredängs avhandling, som ju visar olika typer av identitet i det svenska dövsamhället. Hursomhelst så är det högaktuellt för mig just nu med din sista fundering kring intersektionalitet eftersom jag ska delta i den internationella workshopen kring intersektionelitet nu i oktober och kanske tillsammans med Karin ska lägga fram ett paper kring intersektionalitet kopplat till dövområdet. Om det blir så, så hoppas jag att vi i detta paper ytterligare kommer att kunna nyansera den bild jag gett i detta kurspaper. Tack också för dina kommentarer som tydligheten i min text. Det uppskattar jag, eftersom jag har som ambition att skriva till en bred läskrets.