Att platsa i en skola för alla
From Wikiversity
Av Ingela Holmström
I Att platsa i en skola för alla (2008) undersöker Eva Hjörne och Roger Säljö hur skolan bemöter och stöttar barn som där får svårt att uppfylla de förväntningar som finns på elevrollen. Många av de här barnen blir enligt Hjörne och Säljö marginaliserade när de inte kan uppfylla förväntningarna, men orsakerna till att de inte gör det skiftar (s. 141). Det som är gemensamt för de här barnen är dock att de inte klarar kraven i ett vanligt klassrum utan behöver stödinsatser. Sådana stödinsatser kan vara att man får en assistent, att man får undervisning i mindre grupp eller att man helt enkelt får gå om ett år, skriver de (s. 150). Det officiella syftet man har med olika insatser är att barnen ska kunna komma tillbaka till den vanliga klassen igen, dvs. att de normaliseras.
Hjörne och Säljö har i sin studie bland annat tittat på elevhälsoteamens arbete och deras möten, i bokens åttonde kapitel. Där framgår att barn och elever har en svag ställning i samhället (s.159) och att det inte går att urskilja något barnperspektiv då det handlar om vad som händer i skolan och i situationer som lärare upplever som problematiska. Under mötena är barnet självt inte närvarande, och det finns inte heller någon som för barnets talan där. Under elevvårdskonferenser deltar visserligen föräldrar och talar där om sitt barn, men det innebär inte att barnets eget perspektiv då lyfts fram (s. 145). Hjörne och Säljö menar att man i deras studie kan se att man i skolan utgår ifrån att det är eleven som är problemet, medan skolan, undervisningen och lärarna fungerar som de ska. Man ställer t.ex. inte frågor om hur lärarens undervisning är upplagd då man diskuterar barnens behov, och fokuset ligger på en beskrivning av de brister barnen har och deras tillkortakommanden. Det tycks som att man anser att organiseringen av undervisningen helt enkelt inte har någon betydelse då det handlar om elevers lärande och utveckling, något som Hjörne och Säljö tycker är mycket intressant (s.147).
I skolan är den diagnostiska kulturen mycket dominerande, liksom ett individorienterat arbetssätt, skriver Hjörne och Säljö vidare. Man försöker till stor del ge de barn som inte riktigt fungerar en diagnos, en slags kategori där man kan placera barnet, som t.ex. ADHD. Med hjälp av kategoriseringen kan man sedan försöka förstå barnet och på så vis lösa de problem som finns i skolan. Kategoriseringen fyller också, enligt författarna, en medierande funktion mellan skolan, barnet och dess föräldrar och hjälper till att lösa sociala dilemman som kan uppstå när barnet inte lever upp till förväntningarna (s. 143f). Men det är inte alltid så enkelt som det kan låta. Hjörne och Säljö menar att man kan se att det finns ett resonemang som innebär att om en elev har svårigheter i skolan, och man får beskedet att barnet inte har några inlärningsproblem, så fortsätter ändå sökandet efter vad som är fel och i diskussionen som följer kan man hitta något eller några symptom som man ändå tycker att stämmer in på en diagnos (s.145). Författarna menar att man helt enkelt hittar det man söker - något som de kallar för en "loopingeffekt". De menar att man inte ser att barn har dyskalkyli eller att de är bokstavsbarn om man inte på något sätt är förberedd på att se just sådana barn (s. 153f).
Om barnet till slut får en diagnos får det konsekvenser för barnets identitetsformering, eftersom alla inblandade, såväl barnet självt, som dess förädrar och lärare, tolkar olika beteenden och problem utifrån denna diagnos, som på det viset fungerar som ett filter menar Hjörne och Säljö och skriver att skolan genom kategoriseringen kan "processa barnet genom skolsystemet på ett lämpligt sätt" och att barnet kommer att bemötas utifrån den tillskrivna identiteten av sin omgivning (s. 155).
Elevhälsoteamets arbete har som sitt huvudsakliga syfte att identifiera de elever som behöver specialpedagogiska insatser, men Hjörne och Säljö konstaterar att det i många fall inte görs någon detajerad dokumentation av vad som sägs på elevhälsoteamsmötena eller vilka slutsatser man kommer fram till. Detta tycker de är märkligt eftersom de menar att skolan ju är en av de mest skriftspråksorienterade miljöerna i samhället. För att man på ett acceptabelt sätt ska kunna hantera de frågor som dyker upp måste man vara mer konsekvent och detaljerad i dokumentationen och man behöver också utveckla en samtalskultur som mer ingående och noggrant beskriver barnen, deras ageranden och svårigheter menar Hjörne och Säljö (s. 148ff). Arbetet i elevhälsoteamen bör alltså utvecklas och förändras och som avslutning ger Hjörne och Säljö nio förslag som ska kunna bidra till detta:
- För en betydligt mer konkret diskussion av var, när och hur elevens problem uppträder.
- En betydligt mer kritisk attityd till den information som presenteras måste utvecklas.
- Det finns idag ett kunskapsmässigt vakuum och det finns knappt några referenser till litteratur, därför bör man utveckla och föra in sådana kunskaper i processen i den mån de finns.
- De olika professionernas bidrag till en förståelse av situationen behöver komma fram på ett tydligare sätt.
- Den starka tendensen att förlägga problemen inuti barnet måste motverkas och man måste skaffa sig en mer detaljerad kunskap om omständigheterna kring när och hur problemen uppträder.
- Lärares och andra aktörers sätt att agera måste synliggöras i problemlösningen. Läraren är ingen passiv person i sammanhanget.
- Man talar om barnet och inte med det. Man behöver lyfta den intressanta frågan om hur barn kan göras medvetna om hur andra uppfattar dem och deras ageranden.
- Någon av de närvarande bör få i uppgift att företräda barnets intressen.
- Formerna för dokumentation måste utvecklas.
[edit] Kommentarer
Här kan du skriva in de kommentarer eller tankar du har kring min text ovan.
